Träning

22 dygn, 19 timmar, 50 minuter

Så lång tid är det kvar till min löpardebut i officiella sammanhang. Eller tja, jag sprang faktiskt Rösjöloppet med mamma någon gång i 7-årsåldern* men i vuxen ålder är det premiär, grand opening, tokdebut. Och så väljer jag det näst längsta på skalan**.

Långt tillbaks i tiden, i mars nån gång, så kändes rätt ouppnåeligt och jag var nog inte helt säker på att jag verkligen skulle känna mig redo come september, men på nåt sätt så var det också så långt in i framtiden att jag såg mig själv 6 månader senare som en superatlet som på något magiskt vis hade blivit magiskt tränad och lätt svassade igenom de 21 kilometrarna som om jag var på frukosttur.

Nu är jag alltså snart jag 6 månader senare. Det kan väl konstateras att jag inte förvandlats till Isabelah Andersson på dessa eoner av tid men jag känner mig i hyfsad form och mest av allt – jag har tappat rätt mycket av den enorma respekten för distansen. För mig var 6 km ett långpass då och jag drömde om och darrade lite inför milen.

Det intressanta är att mitt beslut att starta den här bloggen strax efter anmälan (tack vare Erika och Blogger Boot Camp-eventet) har fått en mycket större effekt på min inställning än jag trodde då.
Inte så mycket pga av min blogg men för att jag började läsa mig in i andras träningsliv och då framförallt löpares. Glädjen över träningen, tjurskalligheten och, det viktigaste av allt, den totala respektlösheten för långa distanser, har sakta men säkert etsat sig fast även hos mig. När jag läser om pannben och tragglande över flera mil så känns plötsligt 6-7 km rätt futtigt längdmässigt. Jag har fått tips på hur jag kan tänka och också faktiskt börjat tänka så redan innan jag testat själv.

Glad tjuv!

Det är ju egentligen jävligt coolt, att kunna få lite av det som andra kämpat sig till genom långa pass som en bonus innan jag själv ger mig i kast med det. Jag kan lova att jag aldrig hade kommit en meter över en mil annars, för jag hade sån respekt för den distansen och hade förmodligen nöjt mig med det. Om jag går i mål får jag banne mig dedikera medaljen till Internet och dess invånare.

Nåväl. Jag har inte sprungit än, inte gått i mål och framförallt vet jag ju ännu inte om jag ens kommer till start. Men jag känner ändå att jag nått långt redan nu. Något har förändrats i huvudet och i min tro på vad jag klarar av och framförallt så har jag mer och mer börjat bli såld på löpning och allt som hör till. Och med det så är faktiskt många av mina ursprungliga avsikter uppnådda.

Nu ska jag bara planera in den sista träningen innan finaluppladdningen. Mer om det i nästa inlägg – nu ska jag palla lite mer lärdom i träningsbloggarnas trädgårdar…

* enda anledningen till att jag minns det är att jag har sett en bild nånstans på en flinande tjej i pastelligt vindställ med diplom och medalj, km-tid och uppladdning är utsuddat tyvärr och jag träningsbloggade inte så mycket inför just det loppet.

** Ok, det finns ultralopp och sånt också, och även om jag börjat fascineras av den speciella mentaliteten där och vad man kan klara av, så räknar jag inte in det i potentiella lopp för ”normala” människor än så länge..

Advertisements
Standard

4 thoughts on “22 dygn, 19 timmar, 50 minuter

  1. Åh, jag håller SÅ med dig! Jag suger åt mig inspiration, pepp, erfarenheter och lär mig massor av er andra i bloggvärlden… älska bloggar!

    och såklart du klarar av en halvmara, lätt som en plätt! 🙂

    • Ja, man kan tycka mkt om bloggande men det är ett ypperligt sätt att dryfta och få input och feedback på.
      Hmm.jag hoppas ju klara det, gäller bara att vara frisk och duktig tre veckor till 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s