Träning

F*ck you very much!

Idag besegrade jag mig själv – stort finger till surtanten i mig! Vad hände då, undrar kanske någon? Jo, mitt strålande humör inför den stundande solskenslöpningen råkade ut för lite motgångar. Helt självförvållade vilket är ännu mer irriterande, i alla fall för mig..

När vi kom hem efter lunch och ärenden (jag skulle köpa vinterfodrade tajts, men pallade inte kön på Stadium) blåste det ganska kallt väl inne blev jag trött. Men, jag var ju helt inställd på att vi skulle ut och att det skulle vara jätteskönt efteråt. Jag skulle klara mig med strumpbyxor (jo, det funkar) och löpartajts tänkte jag. Jag hade ju min craft-lager-ett-tröja och min långärmade dri-fit-tröja med tumhål och min vindjacka. Och sportlurarna för sällskap.

Öhh…INTE!

Det här flängande livet brukar vanligtvis inte orsaka så mycket problem – jag har lärt mig vad jag inte får glömma och blivit hyfsat bra på att turbopacka. Men igår var jag tydligen en stressad barnvaktstrött zombie. Jag fick med mig tajtsen, sporttoppen och dojjorna. Men inte så mycket mer. Jo, Garmin faktiskt.
Jag avskyr sånt! Det fick mig helt ur fattning idag, sur, osugen och mest av allt, jäkligt störd för att jag själv hade glömt halva utrustningen.
Men, med en ihopknåpad outfit helt i enlighet med ”man-tager-vad-man-haver”-principen
löste det sig måttligt bra. Erics underställströja och alldeles för stora iPhone-lurar, lite tejp (för att hålla de jäkla lurarna på plats) samt en miniscarf tillhörande lilltjejen, fick utgöra min proffsiga outfit.
Skitförbannad drog jag ut och som lite cream on top så fick jag ganska omgående mer luftrörsproblem än jag haft på länge. Underbart utgångsläge!
De stackars östgötarna måste ha undrat vad det var för trashig, förbannad varelse som sprang de första 4 kilometrarna låtandes som en punkterad säckpipa. Luften kommer in, men den vill inte komma ut. Note-to-self – ha alltid med dig astmamedicinen!

Efter 4 km började saker kännas bättre. Blåsbälgen avtog och huvudet började ta in skönheten i orörd snö i eftermiddagssolens ljus. Räddningen stavas också ”Så mycket bättre”. I de löst hängande lurarna lyckades jag uppfatta diskanterna i spellistan från detta glädjeframkallande program och blev på bra humör. Septembers version av ”vem ska jag tro på” och Petters ”tuff brud i lyxförpackning” vände på steken tillsammans med det vackra vinterlandskapet.

7,29km senare stapplade jag in genom porten, både mätt, nöjd och glad som en kaxig myra och tänkte: -Ha Katten!! Där fick du, din surpuppa!

Återigen har jag visat mig själv att träning aldrig får mig på dåligt humör. I alla fall inte efteråt…

Vi hädan, surtant!

Nu väntar middag i form av kompromisslasagne, med lite bubbel till fördrink. Mer om orsaken till det nästa vecka!

Annonser
Standard

4 thoughts on “F*ck you very much!

  1. Wooh, du impar! Och som du skriver träning gör en ju ALLTID på bättre humör!! 🙂

    Kompromisslasagne? Spännande. Bubbel. Please tell, nyfiken 🙂

    • Tack! Även om jag innan turen nog mest var patetisk..;) TG for endorfiner!
      Kompromisslasagne – kärleksbarnet från min vegetariska och erics klassiska variant. Mycket god!
      Bubbel – några dagar till 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s