Jag har känt lite sen jag började nya jobbet att det liksom kommer emellan mig och träningslusten – dels för att jag tenderar att ”snöa in” på en sak i taget (typ, –shiiiit vad det är kul att jobba, nu är det det enda jag vill göra och tänka på), dels för att jag som tidigare nämnt varit väldigt trött på både kvällar och morgnar (så många intryck och allt det där). Soffan har vunnit kampen om mig lite oftare än mörka, isiga och kalla löprundor. Men…
Enter Discipline! Jag må ha givit mig själv lite slack i förra veckan, men nu har jag tagit ett snack med mig och smekmånaden är över med följden att det utspelades en intressant scen hemma i köket. Typ runt 1815-tiden, tända ljus, mjuk soffa, just hemkommen och lite frussen, siestatrött katt. Inte alls så mycket sug att dra på löparstället och ge sig ut i mörkret, frysandes de första minutrarna och vetandes att jag inte nöjer mig med en lightrunda. Ojoj.
Jag drog på autopiloten och klev in i kläderna, snörade skorna och preppade iPhone med nedladdat Christer-program (min nya drog) för att slippa stanna och ”spola fram” när den buggar och hoppar. Det var tokobligatoriskt liksom. Tänkte på Saras inlägg häromdagen om att ”det är mitt i det jobbiga som de riktigt häftiga ögonblicken finns” och försökte tänka bort att i soffan är det mest bara sköna ögonblick och inget jobbigt (förutom möjligen att fjärrkontrollen ligger kvar på diskbänken).
Behaglig belysning för kvinnliga kvällslöpare
Slutligen kom jag iväg. Med ett ganska positivt huvud. Såg fram emot att se min kvällsvackra stad och alla ljusen, blev lite till mig när de första stegen knastrade av grus (vår!) och plötsligt fanns lusten där. Härliga Christer och Morgan satte leendet på läpparna, liksom alla lyssnare som ringde in och berättade galna historier om märkliga sammanträffanden och vips så hade jag kommit upp på Västerbron utan att tänka på det. Jag var tvungen att stanna och ta en bild.
Drömmarnas stad
Sen fortsatte det, halkigt och grusigt om vartannat, rödljus och oförsiktiga bilister, men det gick ändå. Södermälarstrand, Gamla Stan, Slottet, Stadshuset och Norrmälarstrand. Allt var fint, jag var svettig och fötterna blöta.
Utanför porten noterade jag 9,44 km. -miiiilen, tänkte jag och sprang 810 meter till.
Summa: 10,25 km/57:55min/en stark seger över lättjan/
Katten vs lättjan: 1000-0!
piggochduktig.wordpress.com 
HÄRLIGT!!! och ju jobbigare det känns innan – desto bättre känns det efteråt, eller hur!
Just precis så är det ju! Vinsten är så skön när man tar den över sig själv – det är ju en frugtelig motståndare..:)
Åhh, inspirerande!!
Tack JoHo – skönt att man kan skriva om sina latmasklater och ändå vara inspirerande 😉
Katten är grym (och så jäkla snygg!) 🙂
Äsch…det finns en anledning till att jag mer och mer använder de där suddiga retrofoto-programmen 😉 Men tillbaka kaka!
Det var ju grymt! Det är härligt att vinna över latmasken. Nåt jag läste som pepp var också: Ångrar jag om jag INTE gör detta: ja. Ångrar jag om jag GÖR detta: nej! Så gör det… Passar på mycket saker! 🙂
Ja, det är så jäkla sant! Förutom möjligen för spontanbröllop i Vegas efter några shots efter några drinkar- Men på det mesta är det applicerbart ändå. Våga!