Idag är det nationaldag. Det syns i mitt flöde att många, som jag, tänker lite extra på den oroande utvecklingen i Sverige just idag. Vart är vi på väg? På Nyhetsmorgon pratas det om identitetskris, främlingsfientliga vindar och oroande valsiffror. Det som ger mig lite hopp är att, i takt med att de otäcka högervindarna blivit starkare, så växer också motpolen i styrka. Men jag är ändå orolig för den öppna rasismen och inte minst, den där vardagsrasismen som faktiskt finns runtomkring mig.
Jag tänker på Värmland, där min mormor bodde tills hon gick bort i julas, och där vi på ett kondis kunde läsa skylten ”negerbollar” framför chokladbollarna.
Jag tänker på äldre släktingars kommentarer om utlänningar i den lilla byn när jag var yngre. Men som faktiskt vände till solidaritet och stöd när en grupp förtvivlade thailändska bärplockare blev strandsatta där och togs in hos byns familjer. Eller de tjejer som jobbade på strippklubben som öppnades i byn och som, när de frös i sitt enkla boende utan riktig värme, också fick bo hos familjer på byn.
När människor möts på riktigt och ser individer, förstår – då säger det poff om de flesta fientliga fördomar.
När jag gick i högstadiet var vi en salig blandning av kids från säkert 30 olika länder, otroligt varierande social bakgrund och med olika förutsättningar. Och ingen tänkte på det direkt – vi var personer, inte nationaliteter eller klasstillhöriga. Men idag? Jag har en kompis- och yrkeskrets som till 99% har liknande bakgrund. Inte konstigt att det här samhället har integrationsproblem. Vart fanns mångfalden på högskolan? Vart tog den vägen på företagen? I min umgängeskrets? Jag är inte bättre än många andra.
Idag har jag därför – nationaldagen till ära – anmält mitt intresse som Stockholmsfadder för nyanlända invandrare. Ett initiativ jag verkligen tror på. Och jag vill göra något. Att skriva eller gilla statusar i flödet och fortsätta som vanligt kan hjälpa en bit på väg, men det hjälper inte tillräckligt mot de växande krafter som röstar för högre murar och ännu mindre förståelse. Jag vill lära mig mer, minska min egen och andras okunskap och bidra till en motkraft.
Jag hoppas att jag blir antagen – annars ska jag hitta ett annat sätt. Vi måste säga ifrån.
Så, grattis Sverige, världens vackraste land – förbli vad du var, men lägg till vad du kan!