Löparlycka

I går gjorde jag det – tog en försiktig premiärjogg med hälarna. Och det kändes bra! Det blev en blygsam kilometer, men det kändes som jag hade klarat ett marathon! Hade aldrig trott att jag skulle bli så glad över att springa, än mindre en kilometer i långsam takt. Jag firade det med ännu ett svettigt ben- och rumppass. 4 tabator tror jag det blev.
TIll löparturen lyssnade jag på Träningsglädje Talks och Sara och Annika, som berättade om deras betydligt längre äventyr runt Jämtlandstriangeln – och jag blev så inspirerad att satte upp ett mål att jag ska äventyrsspringa nästa sommar.

Idag var jag – efter en lång dags slappande (se föregående inlägg) – sugen på mer löpning. Det blev två kilometer, med endast smärre känningar i högerfoten. Vilket jag förstått inte behöver betyda att det är inflammerat, utan det kan vara så upp till ett år pga läkmodulen med extra blodkärl som kroppen så himla finurligt skickar till en skada så den ska läka snabbare. Tyvärr kan den lilla extrautrustningen hänga kvar upp till ett år efter läkning.

Men, gör jag mina tåhävningar och stretchar ordentligt så ska jag kunna springa, gradvis längre. Och jag är så himla, himla glad för det!

Tabata-kompis

Löparlycka!

No pain no gain

Jag tragglar vidare med min läkning. Några dagar har jag slarvat med tåhävningarna och stretchen (och kanske varit lite för aktiv på fel sätt) men jag är väldigt motiverad att inte få kronisk hälseneinflammation. Piska funkar bättre än morot just nu. Även om jag är sjukt sugen på att springa, hoppa, vandra och allt annat en kan göra med en frisk kropp, så är jag mer rädd för att få evig smärta och inte kunna röra mig som vanligt och det är vad som motiverar mig mest.

Linnea har också fått känna på smärta idag. Det historiska första getingsticket – inte bara ett utan två simultana, efter att vi trampat i ett jordgetingbo vid Trollegater idag. Det blev ett hastigt hejdå till grottorna med efterföljande glass som tröst. Men vi hann krypa/gå igenom ca 40 meter grotta och tunnel – lite creepy var det, och inte optimalt att ha med sig stora systemkameran ner – en GoPro hade kanske varit bättre!

Imorgon väntar sol och bad – och lite mer styrketräning på tomten. Vem vet – kanske blir det en cykeltur också. Och så excentriska tåhävningar, stretch och Ipren såklart.

Hej och hå…

…upp på tå!

Lär få starka vader efter det här.

Här klämde vi oss in idag. Trång, lite kallt men häftigt att testa.

Linnea berättar för lillsyrran exakt hur ont två getingstick gör.

Ändrade planer

Istället för löparsommar – piller!

Istället för skogslöpning – hälinlägg!

Istället för långpass – tåhävningar!

Det tog ungefär 5 minuter för läkaren att nicka igenkännande, böja och klämma och konstatera hälseneinflammation. Han ordinerade total löpvila, inflammationsdämpande piller, inte promenader som träning och ett besök hos sjukgymnast för att få rätt övning. Crosstrainer-träning är godkänt, cykel mer tveksamt. Dessutom skulle jag ”bränna dina Converse om du har några”. De är inte fotvänliga, tillsammans med alla andra platta skor därute.

Jag gick direkt till apoteket och köpte Ipren, vidare till Stadium för skoinlägg och på vägen ut från läkaren hade jag redan bokat tid hos självaste Dolphins sjukgymnast. Här ska läkas. Men först deppa lite. Crosstrainers står ju oftast inomhus – det sista stället jag vill träna på i sommar.

Summer survival kit för hälseneinflammation

Heel me

Nu har jag bokat en läkartid i eftermiddag. Jag ska försöka få koll på vad den här hälen ruvar på.

Om jag har stretchat vaderna idag? Jajemen. Troligast är att jag fått ont pga stela vader som delegerat jobbet till hälsenan.

Jag kan inte låta bli att undra om det är såhär det kommer vara framåt – oväntade skador från saker jag alltid kunnat göra. Det blir hårdare jobb framöver, för att hålla det här verktyget i trim!

Run Forest, run!

Jag var som sagt sugen på aktivitet idag. Inte en dag i soffan, i affärer eller på café. Jag ville ut i naturen. Och så blev det faktiskt. Jag började med att lura med mig Eric på en promenad runt Strömmen i morse* – innan frukost.

Frodigt runt Strömmen

Efter lite slötid hemma där jag som sagt pitchade ett gäng olika idéer, kom vi till slut fram till att vädret var bäst för skogslöpning i Vrinnevi. Vi drog på oss sulorna, köpte med bananer och åkte till skogs. Det är superfint där faktiskt. Ett frisksportområde där det går att göra många saker, som minigolf till exempel. Eller naturlekparka om man har kids (eller är mogen ungdom).

Entrén till löpspåret. Så lummigt och mysigt. Och ganska regnsäkert tack vare lövtaket.

Vi slog in på 5-kilometersrundan och bestämde oss för att mötas i utegymmet – Eric är lite snabbare än jag. Ungefär en kilometer in i rundan kom den tillbaks – den envisa smärtan i hälsenan som dök upp för första gången efter min skogsrunda för två veckor sedan. Jag hade skitont i några dagar efteråt, men nu hade det gått över till att bara vara lite ”stelt” när jag går i trappor. Jag fortsatte springa – förmodligen dumt – och nu har jag ganska ont faktiskt.

En snabbgoogling indikerar att jag borde rehabträna 3-12 månader. Inte kul. Vad händer med min löpsommar då? Jag hoppas det går över. Jag ska börja med att stretcha vaden varje dag i alla fall.

Under turen började det också spöregna och det var faktiskt riktigt mysigt att springa i regnet och höra smattrandet mot löven. Vi skippade dock utegymmet, men först testade jag om jag kunde dra upp mig själv. Det gick en gång i alla fall!

Nu väntar fotboll igen. I soffan, med gott samvete!

Running in the rain!

Inte Pippi, men glad ändå. Och lite rödhårig.

* nja, okej. Klockan var närmare 11 förvisso. Men det var innan frukost!

Nackskott

Alltså…Jag har lyckats dra sönder min egen nacke. Genom att lyfta huvudet (uppenbarligen på ett väldigt konstigt sätt) från kudden häromkvällen. Hur är det ens möjligt? Jag bör vara en stark kandidat till #darwinawards tror jag. Jag kommer knappt upp ur sängen, och är numera smärtsamt medveten om att nacken är inblandad i rätt många rörelsemoment.

Kan jag vara den enda som lyckats med detta kanske? Well, jag bjuder på det, och jagar vidare efter helgöppna kiropraktorer i Östergötland, med blicken riktad raaaakt fram.

Såhär kan jag INTE sitta idag

Trolltyg och en jävla massa svordomar

Det gick ju finfint det där. Jag insöp luften och känslan på duCalme, en riktigt avslappnande atmosfär och jag var så glad att jag äntligen skulle köra ett pass. Få känna den där känslan i kroppen igen, som jag beskrivit tidigare.

Det började riktigt lovande. Efter lite uppvärmning innan kändes de första övningarna förvånansvärt bra. Visst var jag lite stel, men jag klarade av dem ungefär som jag mindes.

Den ödesdigra posen

När vi kom till Standing head to knee (eller Dandayamana-Janushirasana som den också heter) så gick det bra till en början. Men när jag skulle lyfta vänster ben i andra set så skar/hoppade det till i ländryggen.

Det gick oerhört snabbt och kändes jävligt fel. Det svartnade för ögonen och jag försökte luta mig mot stålbalken där jag låg och det var bara svart framför ögonen. Jag kunde knappt stå och var faktiskt för en riktigt läskig sekund övertygad om att jag snart skulle vara förlamad.

Jag stapplade ut till receptionen och lätt chockad försökte jag förklara vad som hänt. Jag ville bara ha hjälp, och hade ingen som helst aning om vad jag skulle göra. Ligga still, försöka stretcha, försöka träna klart eller ringa ambulans typ. Fick hjälp att sätta mig ned, en kopp te och ett förbud mot att gå in igen. Vilket iofs hade varit stört omöjligt, synen var fortfarande inte helt klar.

 

Personalen på duCalme är gulliga och duktiga, men de kan ingenting om ryggar och vilken eventuell effekt de här övningarna kan ha på dem. Vilket de också sa.

Jag försökte istället duscha av mig och klä på mig, vilket var ett litet äventyr. Herregud vad jag ska uppskatta en rygg som inte känns, som bara funkar.

Övervägde att halta till akuten på Sabbatsberg men bestämde mig för att det kändes töntigt och åkte hem istället. Så nu knatar jag runt här, försöker stretcha ländryggen så gott det går och planerar ett akut kiropraktorbesök i morgon. Jag hoppas jag kommer upp ur sängen bara.

Ja. Så kan det också gå. Jag svär över att jag inte fick göra klart passet, att jag inte kan köra ett till i morgon förmiddag som jag tänkt och framförallt att jag återigen förmodligen inte kan träna på ett tag. Kan ju knappt promenera i styrfart.

Det går små troll i det här just nu. Men jag ska hålla humöret uppe. Trollen ska väck!

Bort, fula troll

Gotland 2011

Gotland och jag har sedan länge en liten kärlekshistoria. Jag är fullkomligt förälskad i ön, och någon gång, när jag stadgat mig och har utrymmet för denna lyx, ska jag köpa mig ett litet landställe på denna vackra kalkstensbit. 

Den alldeles för korta turen* i år kan sammanfattas såhär:

Lagom mycket sovmorgon, jordgubbar, ca 4 mil på inlines, 1 morgonpromenad, tre härliga grillkvällar, en stranddag, 3 magpass (med 2-årig PT-”hjälp”), texas hold ‘em, lagom mycket vin, 1,4 mil på cykel, ett trädgårdsflåsmorgonpass (med 2-årig PT-”hjälp”), en dramatisk ritt (inklusive 1:a avkastningen på många år) och fantastiskt härligt häng med min alldeles underbara syster och hennes alldeles underbara familj. Enda smolket i bägaren var att jag glömde löpardojjorna hemma (?!) vilket förstörde min transportlöparplan på 2 mil till stranden…
Men ändå, fan vad bra jag haft det!

Och såhär kan det se ut i bilder:

Frukost på landet. Oslagbart.

Väldigt söta(och tunga) tröttmössor

Tre beachbrudar, gillar särskilt Amandas passform på byxorna 🙂

Syrran, grym inlinespingla

Jag instruerade syrran i core, hon ser mör ut 🙂

..och drillade småbrudarna i träningsdisciplin. Det ska böjas i tid!

Sen hann vi med westernridning också...

hästtjejer i vardande!

Såhär glad var jag innan psykohästen var nöjd och kastade av mig, med vackra blåmärken som följd..

..men syrran och Ola** hade en mer fridfull upplevelse som tur var..

jag tröstade mig dock med en saffranspannkaka med salmbärssylt som grand finale på mina 4 första semesterdagar..

*vi hade inte riktigt synkat semestrarna i år så mina första dagar sammanföll med deras sista på ön. Nästa år blir det mer och kanske en egen stuga 🙂

** Ola hade min häst från början (den fina jag hade ser ni på bilden), men eftersom den var smågalen redan i paddocken och han ridit typ 2 gånger så fick vi byta innan vi red ut. Såhär i efterhand kanske vår guide skulle tagit det där åbäket istället…

Kaffe, hals och hemjobb

I lördags blev jag övertagen av en elak bacill eller virus. Förmodligen tunnelbanerelaterad. Gradvis fick jag mer ont och igår kväll hade jag, för första gången på länge, solklar feber. Orkade inte ens gå på vårpromenad, utan fick nöja mig med en kombinerad fika och matshopping med Erika.

Efter det var jag så mör att det var en riktig pannbensinsats att skriva klart och lämna in veckans kursuppgift innan deadline. 23:04 var jag klar, febern på tillväxt och halsen hade fått tre koppar te med honung.

Dagens vykort

Idag är jag bättre, men sitter hemma och jobbar. Hade feber i morse men nu är det bara en halv grad ungefär. Tur det, för idag kommer nästa uppgift och på jobbet går det också undan. Hoppas starkt att jag får ta mig en vårig springtur i veckan. Håll en tumme…

Knut? Nä, mer som ett gäng Arnolds

Jag vet att jag gjort något fel, men inte riktigt vad. Jag sitter dock här med muskelknutar stora som Arnold S och typ lika hårda också när jag tänker efter.
Det är alltså negativt och beror inte på att jag pumpat sjukt mycket skrot och fått ett muskelöverskott, utan snarare på att jag suttit alldeles för många timmar framför en skärm, med ett litet tangentbord och noll ergonomi i ekvationen.

Precis där satt huvudvärken. Klassisk spänningsvärk mao...Lånad från dinpersonligatranare.se

I morgon bitti har jag bokat 50 minuter ”behandlande massage” (vilket bara är en förskönande omskrivning för ”ihållande och svimningsframkallande smärta”) , en oerhört nödvändig investering och jag misstänker att jag kommer uppmanas gå tillbaks både en och sju gånger innan de rett ut trasslet där bak (i torsdags var det så spänt att jag fick galen huvudvärk och nästan spydde på tunnelbanan i rusningstrafik. Bara nästan som tur är. Sen var det sängläge resten av kvällen och tanken om att jag kanske, kanske borde utsätta mig för den där massagen).

Wish me luck!