5 mil är fler än man tror

Efter ett lagom kännbart gympass igår förmiddag och ett ungefär lika lagom kännbart partaj i går kväll, så kände jag mig sugen och lagom pigg för att dra av 5 mil på Erikas Bobster, med henne som sällskap. 
Kändes skönt att veta att jag nog skulle klara etappen, trots att en utekväll skulle samsas med sportdryck och frukt i ryggan (fördelen med Cliff Barnes är att de stänger kl 01, ligger långt från allt annat, och är så sjukt skoj att man är supernöjd med att åka hemåt den tiden).

Vädret såg inte speciellt lovande ut vid 12-tiden så jag började ställa in mig på en hel söndag med bara film och soffa – något jag visserligen längtat efter, men jag var ändå sugen på att dra ut. Erika lovade sol och gröna fält (”det blir sol. Jag är grym på väder” stod i ett sms vid 13-tiden) och vi gav oss iväg vid halv tre, då det faktiskt hade spruckit upp. Och stängt igen.

Precis när vi satt upp kom de första regnstänken och Erika sa hurtigt: ”men det är bra att träna på att cykla i regn inför Vättern”. Jag kontrade med ”men om man inte ska cykla Vättern då?”. I brist på ett bra svar så tänkte jag att det är bra att vara dumdristig ibland, eller nåt.

Spöregn. Karaktärsdanande.

Iväg kom vi och när vi nått vändplatsen så Erika med en smått skyldig min att  vi cyklat 4,2 mil. Ergo – det är lika långt hem. Eftersom jag är väldigt skarp så började jag ana redan där att det där med fem mil nog inte skulle stämma riktigt…

Men det gjorde faktiskt ingenting. All motion är bra motion och blir det mer borde det bli bättre tänkte jag. 

Såhär glad var jag när Erikas scam hade uppdagats. Ett marathon cyklat, ett to go!

Vi fick faktiskt riktigt bra väder också, Erika ÄR grym på väder. Såhär fint såg det ut längs vägen:

Landet

Trippen fortsatte och när vi kom till det efterlängtade pajstoppet (jag kommer aldrig kunna cykla om det inte vankas paj i halvtid f.ö.) kände jag mig märkbart fräschare än förra gången. En mil mindre i benen och en något mindre backig väg gjorde att jag hade hopp om hemresan trots att benen var lite sega. Till och med Vättern-veteranen Kristoffer som var med var lite trött. Trots att han bara är 23 (jag är officially tant nu btw, som är 9 år äldre än en 23-åring).

Paj heaven

Väl hemma insåg jag följande saker:

• Jag är hungrig
• Jag är trött
• Jag är nöjd och glad
• Klockan är 20:15 och jag har inte alls hela kvällen på mig att slappa och jobba. Men det var det värt!

Jag tror avslutningsvis att det kan komma att ingå en cykel i min maskinpark inom kort. Det finns tydligen nån Låna man kan sms:a och så löser hon sånt. Det tycker jag är fint gjort. 

Avslutningsvis 2 så tycker jag att Erika är jättejättesnäll som försett mig med cykel, handskar, blöja och rygga så jag klarat av de här strapatserna. 

Om det där Marathon

I morgon går Stockholm Marathon av stapeln. Jag ska inte springa och det känns banne mig helt rätt. 

Som någon kanske minns så fick jag ju det där loppet i julklapp. Jag skulle aldrig ha anmält mig själv, det är för stort, långt och läskigt på något sätt. Min självbild har liksom någon slags gräns vid ett halvmarathon än så länge.

Nåja. På grund av olika anledningar, som det brukar heta, så blir det alltså inget marathon för mig. Jag kommer istället, vid gott väder givetvis, sitta i Rålis och heja fram alla tappra som springer.

Det är jag som har en brassestol med svenska flaggan på..Vi kanske ses där?!

Sthlm by night (eller den ofrivillige löparen)

Jag har känt lite sen jag började nya jobbet att det liksom kommer emellan mig och träningslusten – dels för att jag tenderar att ”snöa in” på en sak i taget (typ, –shiiiit vad det är kul att jobba, nu är det det enda jag vill göra och tänka på), dels för att jag som tidigare nämnt varit väldigt trött på både kvällar och morgnar (så många intryck och allt det där). Soffan har vunnit kampen om mig lite oftare än mörka, isiga och kalla löprundor. Men…

Enter Discipline! Jag må ha givit mig själv lite slack i förra veckan, men nu har jag tagit ett snack med mig och smekmånaden är över med följden att det utspelades en intressant scen hemma i köket. Typ runt 1815-tiden, tända ljus, mjuk soffa, just hemkommen och lite frussen, siestatrött katt. Inte alls så mycket sug att dra på löparstället och ge sig ut i mörkret, frysandes de första minutrarna och vetandes att jag inte nöjer mig med en lightrunda. Ojoj.

Jag drog på autopiloten och klev in i kläderna, snörade skorna och preppade iPhone med nedladdat Christer-program (min nya drog) för att slippa stanna och ”spola fram” när den buggar och hoppar. Det var tokobligatoriskt liksom. Tänkte på Saras inlägg häromdagen om att ”det är mitt i det jobbiga som de riktigt häftiga ögonblicken finns” och försökte tänka bort att i soffan är det mest bara sköna ögonblick och inget jobbigt (förutom möjligen att fjärrkontrollen ligger kvar på diskbänken).

Behaglig belysning för kvinnliga kvällslöpare

Slutligen kom jag iväg. Med ett ganska positivt huvud. Såg fram emot att se min kvällsvackra stad och alla ljusen, blev lite till mig när de första stegen knastrade av grus (vår!) och plötsligt fanns lusten där. Härliga Christer och Morgan satte leendet på läpparna, liksom alla lyssnare som ringde in och berättade galna historier om märkliga sammanträffanden och vips så hade jag kommit upp på Västerbron utan att tänka på det. Jag var tvungen att stanna och ta en bild.

Drömmarnas stad

Sen fortsatte det, halkigt och grusigt om vartannat, rödljus och oförsiktiga bilister, men det gick ändå. Södermälarstrand, Gamla Stan, Slottet, Stadshuset och Norrmälarstrand. Allt var fint, jag var svettig och fötterna blöta.
Utanför porten noterade jag 9,44 km. -miiiilen, tänkte jag och sprang 810 meter till.
Summa: 10,25 km/57:55min/en stark seger över lättjan/

Katten vs lättjan: 1000-0!

 

Morgonpass – check

Bränsle

Vaknade strax efter 07. Otroligt onödigt på en lördag efter en vecka där jag velat sova var och varannan timme. Tänkte dock att kroppen är pigg och vill upp, så vem är jag att neka.

Gjorde mig en lättare frukost, en colting med kesella och bär, för att undvika håll och extravikt att bära på. Sen var det bara att ge sig av.

Planen var ett snabbdistans-pass. Behöver öka farten, minska bekvämligheten och förbättra flåset. Tog min vanliga runda på 6,3 km och såg till att hålla ett högre tempo helt enkelt.

Det var jobbigt.

Kroppen hann inte riktigt tillgodogöra sig frukosten tror jag men jag kämpade och lyckades hålla ett ganska högt tempo första halvan. något lägre andra hälften men ett snittempo på 5:10min/km får vara godkänt en lördagmorgon.

Nu ska jag packa, duscha och möta upp en fin johanna på frukost#2. Sen bär det av till Östergötland.

Fokus. Pannben in the making

Stockholm runt på stela ben

Det blev en löptur. En riktigt lång faktiskt jämfört med vad jag hade planerat, och trott, att kroppen skulle orka med idag.
Jag och Eric gav oss ut i det soliga vädret, ca 6 minusgrader kändes helt ok så fort vi fått upp värmen. Vi sprang för det mesta i mitt tempo hela vägen, vilket betyder ett snitt på runt 5:30 en sån här dag med tveksam form.

Man kan inte annat än dra ut i sånt här väder!

Rundan gick runt Kristineberg, över västerbron (premiär för mig faktiskt), södermälarstrand, gamla stan och sen tillbaks via stadshuset och kungsholms strand. Trots att jag tyckte vi sprang runt hela Stockholm och att det borde varit 2 mil typ, så var det ”bara” 14,63km. Stockholm är ganska litet ändå. Och fullt av vatten.

Det var en härlig runda som kändes bra i kroppen bortsett från att jag i ett längre uppförslut fick jordens halsbränna med magsmärtor och spykänslor som kompisar. Inte kul, turligt nog gick det över efter några km.

Sista biten var benen (och stjärten) frusna och stela och det var rätt komiskt när vi skulle uppför en trappa. Benen gick INTE att röra på något annat sätt än det monotona löpandet de ägnat sig åt i över en timme. Just därför avslutade vi med en trappspurt i mitt hus – 9 våningar men jag dog efter 4 och fick gå.

Pigg(nåja), duktig och svettig!

Något som slog mig när jag supernöjd kravlade in genom dörren var dock att om ca 5 månader ska jag springa det här. Och sen ungefär 27 km till. Även om Eric gjorde sitt bästa för att ge mig tips och trix så kan jag inte låta bli att tänka ”jävlar vad långt det är, det där satans loppet…” Jag säger som Erika – jag vill få mer pannben i present. Gärna nu.

Vet inte om han ville peppa eller jäklas, men Erics tröja visar skillnaden mellan oss två. Än så länge.

Statistik dåra:

Längd: 14,63km
Tid: 1:19:03
Km-tid med: 5:24

 

Veckans träning

Enligt Marathon-programmet, som jag tänkte köra igång med som vägvisare nu, så ska jag springa 35 km fördelat på 3 pass denna vecka. Eftersom jag ligger efter i programmet och har en känning av en infektion, så tänkte jag invänta morgondagens form och därefter besluta om jag kör min variant. 6,6 km är dock redan avbockade.

Om det blir grönt ljus i morgon så tänkte jag köra 9 km, varav 5 är i snabbare tempo och resten är upp- respektive nerjogg. På fredag hinns ingen träning med efter jobbet, men jag tänkte köra lite benstyrka på morgonen och då även introducera tåhävningar. Det, mina vänner, har den här pinglan inte gjort sedan basketkarriären för … år sedan. Hoppas slippa kramp i dessa ringrostiga muskler.

På söndag vill jag dra av ett längre pass. Det var ett tag sen jag sprang över en mil så det vore skönt att ta Gamla Bettan ut på en testkörning.
Så, lite tur i hälsa, mycket sömn och en hel del pannben behöver jag införskaffa nu. Men det där löser jag enkelt!

Om mål, motivation och sånt där mod

Den som känner mig eller har läst här några veckor vet att jag fick en minst sagt utmanande julklapp av min pojkvän tomten; en startplats i årets Asics Stockholm Marathon.

Först blev jag chockad, sen lite taggad och sen har jag funderat lite till. Jag har känt mig rätt osäker på om jag kan men framförallt om jag vill. När jag jag tittar på träningsprogrammet så inser jag att det kommer krävas enormt mycket motivation och järnvilja för att klara loppet på det sätt jag vill – dvs under fem timmar, med ett taggat sinne på startlinjen.
Det är en enorm påfrestning för en person som sprang sin första mil i våras, att förbereda sig och bli klar för 42,2 km om 5 månader…

Kan de ta mig runt?

 

Igår, öven en romdrink och otroligt smarriga tapas, tog jag upp det här med tomten himself. Att jag är rädd att göra honom besviken, att jag inte vet om jag vill  – en sån här grej ska man nog välja själv för att hitta rätt drivkraft att genomföra det. Vi stötte och blötte och han sa några kloka ord som fick mig att tänka efter lite.
För min del handlar det nog om rädsla. Att utsätta mig för något, i mina ögon, väldigt utmanande och misslyckas. Att jag pga denna rädsla inte kan vara helhjärtad under vägen dit. Sen sa han ”jag ville ge dig ett större mål, för jag vet att du klarar en halvmara, det var du redo för redan i höstas, och därför ville jag ge dig en utmaning som jag vet att du klarar men som kommer ge dig en sån kick för att du själv inte trodde det”. Typ.
Sen började vi prata om träning. Att om jag bara springer en mil några gånger i veckan och håller mig hyfsat vältränad, tar lite benstyrka på gymmet, så kommer jag absolut ta mig runt på fem timmar. Jag har byggt upp det här till något så stort och läskigt, men det kanske inte behöver vara så blodigt? Jobbigt – javisst, men helt ouppnåeligt? Nej, kanske inte!

När vi sedan kom in på stämningen längs banan, folkfesten, den extra energin man får från alla som hejar och peppar – ja då började det pirra i magen. Fan, jag kanske kan? Jag kanske ska? Jag kanske kan och ska se det som någonting roligt, en stärkande upplevelse, en…folkfest? För vilka ambitioner jag än har kommer jag aldrig att vara med i själva tävlingen, att vinna marathon – jag kan ju faktiskt springa för att ha kul. Och jag har ju lovat mig själv att våga i år…

Och här kommer jag tillbaks till min eviga stötosten – mina höga krav på mig själv. Jag kanske ska släppa dem lite, testa det här ”lite på skoj”och se hur det går? Då har jag i alla fall försökt, inte fegat ur och funkar det inte så är det värsta som kan hända att jag bryter och det kanske jag kan överleva?

Så min plan nu är att ha träningsprogrammet som en vägledning, inte stressa över att jag missat några pass och därför kommer misslyckas, utan springa som jag känner, pressa mig på min nivå, släppa prestationskraven och ha kul längs vägen. Så får det bära eller brista helt enkelt.
Tror ni det kan funka, vänner?

Min vy i maj? (lånad från http://www.stockholmmarathon.se)

 

Om det där pusslet

Ibland blir det bara sådär knäppt. Nu har vi äntligen kommit tillbaks till huvudstaden och jag konstaterar att av den här löparveckan blev det inte så mycket.

Imorgon ska jag på spa med mina favvotjejer och om vi kommer tillbaks i hyfsad tid kanske jag drar den där 7-kilometarn, men förmodligen hinns det inte – diverse mat och annat ska också fixas till nyårsafton.
På nyårsafton tänkte jag i alla fall ge mig ut  på en vinterjogg som en fin avslutning på det här året. Håll tummarna för att jag inte åker på den där magsjukan jag också..

Så på söndag ska det då bli 14km. Med lite måtta på nyårsafton och vila och kolhydrater (pizza?!) på nyårsdagen så kanske det går vägen!

Alltså – en komprimerad och något rumphuggen vecka jämfört med schemat, men nästa vecka ska den sitta!

Nästa års stora utmaning spikad…

Jorasatte. Jag har lovat mig själv att aldrig utsätta mig för det där. Det känns liksom för långt, för psykiskt krävande och varje gång jag suttit i den stora gröna parken, med en kall i handen på min årliga födelsedagspicknick, och tittat på de där krakarna så har jag tänkt nåt i stil med:  ”jag beundrar er, men ni är ena stackars galna satar who brought it upon yourselves…”
Skräckblandad fascination liksom. Och så har jag fortsatt mitt sköna firande i en brassestol i solen och varit ganska så nöjd med det.
Jag pratar naturligtvis om Stockholms jäkla Marathon.  Jag ska erkänna att efter att jag anmälde mig till halvmaran i mars och efter att ha mött Eric (den sneaky mannen) på mållinjen efter avklarat lopp, så har jag nosat på konceptet i tanken. Men det har stannat där. Jättestannat.

Men, så kom det här från en sadistisk tomte som vet att jag ju måste nappa på en utmaning…

2011 års MÅL. Pust.

 

Tomten var snäll nog att ge mig lite uppvärmning i form av Kanallöpet, en inte så välbesökt halvmara längs Göta Kanal. Ska bli väldigt trevligt faktiskt! Dessutom hade han den goda smaken att ge mig träningspaketet från Marathon.se.

Nu låter det kanske som om jag inte är tacksam*. Men det är jag. Det är ju en jättebra present, som kommer få mig att må mycket bättre under 2011 och ger mig ett högtflygande mål att sträva mot. Sånt gillar jag. Däremot var min första reaktion ett starkt tvivel på min förmåga att genomföra och framförallt att slutföra…Marathon är ju en grej som såna där tokar gör. Självplågare, magra, seniga eller supertränade atleter, andra, inte jag!

Men så tänker jag på alla de där jag faktiskt sett genomföra loppet från start till mål. Gamla tanter och gubbar, kraftigt överviktiga tappra själar, ja helt enkelt folk med sämre förutsättningar än jag. Om de klarar det så kan väl jag?!
Nu börjar jag istället känna pirret. Det där som man bara får inför en stor utmaning som, om man klarar den, kommer ge en så sjukt stor tillfredsställelse på andra sidan.
Så, alldeles strax surfar jag in på marathon.se, klickar mig fram till registreringen för träningsprogrammet och registrerar mig…
Från och med nu är det fokus som gäller. FOKUS!
Jag ska ju springa Stockholm Marathon** i sommar!

42 k's to go...!

* tack Eric, you bastard… 😉
** jag kommer inte springa själv. Eric ska också springa. Jag kommer jaga honom hela vägen, I promise…