Löparlycka

I går gjorde jag det – tog en försiktig premiärjogg med hälarna. Och det kändes bra! Det blev en blygsam kilometer, men det kändes som jag hade klarat ett marathon! Hade aldrig trott att jag skulle bli så glad över att springa, än mindre en kilometer i långsam takt. Jag firade det med ännu ett svettigt ben- och rumppass. 4 tabator tror jag det blev.
TIll löparturen lyssnade jag på Träningsglädje Talks och Sara och Annika, som berättade om deras betydligt längre äventyr runt Jämtlandstriangeln – och jag blev så inspirerad att satte upp ett mål att jag ska äventyrsspringa nästa sommar.

Idag var jag – efter en lång dags slappande (se föregående inlägg) – sugen på mer löpning. Det blev två kilometer, med endast smärre känningar i högerfoten. Vilket jag förstått inte behöver betyda att det är inflammerat, utan det kan vara så upp till ett år pga läkmodulen med extra blodkärl som kroppen så himla finurligt skickar till en skada så den ska läka snabbare. Tyvärr kan den lilla extrautrustningen hänga kvar upp till ett år efter läkning.

Men, gör jag mina tåhävningar och stretchar ordentligt så ska jag kunna springa, gradvis längre. Och jag är så himla, himla glad för det!

Tabata-kompis

Löparlycka!

Fun in the sun

Det är ju så att dagar går väldigt fort när man roligt. Idag har jag egentligen inte gjort någon nytta alls, och snart är det kväll. Eller, jag kanske har fel där, för visst kan det ju vara så att nöje är lika med nytta ibland, och i så fall så har jag ju bara gjort nytta. Hela dagen.

Vilken sommardag det blev! Helt magisk. Jag hamnade rakt i en picknick i Fredhällsparken – inklusive bus och lek med min yngsta gudson och hans bror och deras kusin. Vi vuxna ägnade oss åt sommardrömmar och klokheter emellanåt och blundade i solen emellanåt. Hur man njuter den där första, varma dagen alltså.

Efter pickenicken, ja då var det bara att gå hem och spendera 3 timmar med Photoshop igen, eftersom jag hade tagit 50 bilder bara på det blommande trädet. Det är ett riktigt tidskrävande intresse, det här med foto. Det bästa är att det är så roligt att jag inte ens märker att timmarna går.

Nu ska jag fånga de sista solstrålarna med en promenad, ett besök i affären och sen blir det nog filmkväll och ett glas rosé.
Vill inte att den här påsken ska ta slut alltså!

Min gulliga, yngsta gudson.

 

De här träden alltså. Kunde inte få nog!

Efter 3o försök fick jag till den perfekta gungbilden!

Lilla C

Springa barfota i gräset. Typ det härligaste som finns!

Att plåta blommor är ju inte fy skam heller.

Min finfina Mara i blomstertid

Det luktade skolavslutning!

Stora C gillade också doften

Hejdå!

Taking care day

Har just vinkat av östgötarna* och har nästan en hel dag framför mig – det är sol och den är oplanerad. Nästan så att jag får prestationsångest – hur utnyttjar jag den bäst? Fick just ett sms av Maran som är ute i en park med två småkillar. Börjar där med en glass, så får vi se vad som händer sen.

En sak vet jag – såna här dagar gör sig bäst utomhus!

* de såg inte mindre 3 (!) huggormar igår. Discgolf är farligt…

Make over sunday och aktivt familjeråd

Efter gårdagens tur till IKEA har jag idag svängt om lägenheten en del. Sådär som jag gjorde när jag var liten och ville ha lite förändring – jag flyttade sängen, skrivbordet och bokhyllan och vips så hade jag ett nytt rum. Jag minns hur kittlande det var att gå och lägga sig och titta ut över ett nytt landskap. Även om jag i ärlighetens namn egentligen hade två alternativa möbleringar som funkade. Ungefär som nu alltså.

Eric, min fixarklippa, ägnade halva sin söndag åt att hjälpa mig (den andra halvan sov han, medan jag åt hotellfrukost med tjejerna :)) och det blev så fint. Jag har återställt möbleringen till min ursprungsmöblering, som ger mycket mer luft i lyan. Jag passade också på att rensa bort ännu mer prylar (det är ju bra att göra) och ett gäng åker ut på Blocket nu.

Work in progress – soffan skulle vändas rätt igen

Mitt älskade gamla slagbord, med mormors-duk.

…och helt plötsligt blev det luft i rummet, när soffan och TV:n bytte plats…Nu ska jag bara hitta passande stolar på Nostalgiladan

Loppisfynd, arvegods och oputsade fönster

Efter att trixandet var klart och Eric hade åkt söderut så kom pappa förbi. Vi skulle åka inlines tillsammans och jag var riktigt peppad – tills jag kom på att mina inlines är i Norrpan. Baksidan med dubbla boenden…Eftersom jag blivit något av ett ess på problemlösning på sistone* så styrde jag snabbt om det till att vårfixa cykeln** och agera hare till papshmir i stället. Inte lika jobbigt tyvärr, men motion är motion och vi åkte ut till Kärsön och tillbaks. 75 minuters träning och familjeråd i ett – jag tycker det är ett så grymt sätt att träffas på.
Den här cykelturen fick mig riktigt sugen på att dra igång årets cykelsäsong på riktigt. Kanske blir det möjlighet till ett långpass i påsk!

Faderskap på glid

På landet! Sen vände vi tillbaks igen tyvärr – ännu är kvällarna lite för korta (i kassen en burk kedjeolja köpt i farten)

#actionselfie

Nu i soffan och laddar lite för veckan, en som är intense men bjuder på roligheter. Jag har lite lätt söndagsångest – lugnet före stormen liksom. Det kan jag känn oavsett vad veckan bjuder på. Konstigt det där. Den här veckan ska starta upp ett slags drömprojekt. Jag ska äntligen få intervjua barn och unga och det om både teknik och kost, för ett bra ändamål – det blir knappast bättre enligt mig.

Jag ska också avsluta veckan på en vacker plats i sällskap av en skön tjej – det ser jag fram emot!

* mitt senaste projekt gav grymt bra övning i snabba beslut och alternativa lösningar
** jag fångade upp en flaska kedjeolja på vägen och gav en vintertorr kedja lite efterlängtat smörj

Svalkar vinden

Det finns små saker här i livet, som liksom berör mer än andra och ruskar lite liv i en när man minst anar det. Kanske är det en doft som får mig att minnas ett omvälvande ögonblick, en låt jag dansat till, nära någon som gav mig pirr i magen. Kanske en bok jag inte öppnat sedan jag var liten och som jag ser precis som då igen, fast ändå inte. Oftast har jag något att knyta det till, något som var härligt, sorgligt eller avgörande nytt.

Men, ibland drabbas jag helt utan förklaring. Av saker som tar sig in och helt utan synbar anledning ställer till med känslokalas och får gåshuden att vakna. Just nu blir jag tårögd, lycklig, vemodig, pirrig, ja allt på en och samma gång varje gång jag hör den här låten. Jag har inga speciella minnen till den, men den sköljer liksom över mig, stoppar mig i farten och jag älskar att en låt jag aldrig hört kan göra det med mig direkt och sen bara fortsätta.

Vad får er att känna?

The great outdoors

Vilken skidmagi vi fick till lördagskaffet! Med vinden och regnet piskandes utanför blev vi varmare och varmare ju närmare Kalla slet sig mot mållinjen. Vilket lag, vilken insats, vilken urstark kvinna hon är, den imponerande Charlotte Kalla!

Jag hade förvarnat Eric om att jag hade gemensam träning på helgens önskelista, och skidtjejernas glädje fick mig omgående att vilja gå ut och riva av min egen variant av seger. Eric, som hade löpardojjor med, sprang långa varvet runt Kungsholmen. Jag, som tydligen bara hade inneträningsdojjor i Stockholm, joggade den kortare vägen till Rålis utegym, som var dagens arbetsplats. Jag hade till och med kameran i ryggsäcken – tyvärr utan minneskort!

Det blev 3 tabator, en med hängande rodd i ringarna, en med upphopp på bänken (vilken puls!) och en med djupa knäböj. Efter det körde jag 3*12 dips, innan vi var nöjda med regn och storm för idag och joggade hemåt. Eric lyckades dessutom återknyta kontakten med sin gamla skulderskada när han körde pull ups. Att vara 30+ är hårt.

Jag kan konstatera att utomhusträning är härligt, nästan oavsett väder, men jag kan också konstatera att jag längtar efter våren nu. Eller vintern. Det här gråblöta är ju inte alldeles fantastiskt faktiskt. Det är tur att det finns gott te och soffor att kura ihop sig i!

I did it!

…med värmande Svalbard-souvenir på!

Jag är med fanclub!*

Efter en rätt så loj dag med sovmorgon, bildlekande (oj vad man kan glömma tiden när man gör vissa grejer) och bad på bryggan, så kände jag att det var dags att aktivera mig fysiskt. Så, jag påbörjade förvandlingen från soffpotatis till hurtbulle (OBS! att båda dessa skepnader tillåter viss semesterrondör) och kom sedan på, precis som i fredags när jag skulle ut och löpa och rev av flåspasset istället, att jag ju glömt mina löparsulor hemma på slätten.
Den än så länge varma sommarkvällen (regnet kom precis när jag nådde porten hemma igen) var dock idealisk även för långpromenad. Och jag spottar ju icke på Kungsholmen runt som bekant.

Jag passerade horder av glada uppsluppna svenskar, nyfikna turister och en och annan and. I lurarna ett avsnitt av det helt fenomenala ”This American Life” (min nya drog, utöver solig och betald ledighet).
Strax därefter passerade jag min gamla intervalltrappa på Kungsholms Strand…och plötsligt drabbades jag av en positiv tvångstanke, om nu sådana finns**. Jag gick några steg till, överlade med mig själv och insåg att jag ju var redo – i sporttopp, träningsshorts och med vattenflaska. Och innedojjor.

Jag började jobbet med att beta av 10 intervaller uppför trappan. Och f*n vad det var skönt med ökande puls och flåsande andhämtning. Jag noterar efter en stund en större familj som står på andra sidan dammen, och tänker att de nog inte sett änder förut, eftersom de verkar stå på rad och spana in dem intresserat.

Jag kör på och kommer ner från min åttonde rush. Och då står hela högen nedanför trappan och tittar nyfiket på mig. En av kvinnorna ropar sådär riktigt glatt ”Vad duktig du är!! Du springer jättelätt och snabbt!”. Haha. De frågar om jag springer varje dag eller varannan och det kan jag ju tyvärr inte skryta med, men förklarar att jag gillar just den här trappan och intervallträning generellt.

Det visar sig att de kollat på mig hela tiden och till och med hållit räkningen. Och när jag kommer ner från min nionde vända så möter jag en ung liten tjej och den ena kvinnan i trappen. De har också börjat leka med intervaller. När jag kommer ner från min sista är hela familjen engagerade och de har börjat ta tid på varandra. Helt underbart måste jag säga – vilken rolig, härlig familjehög det var. Och vad mycket roligare det blev att köra de sista två spurterna med en hejaklack!

Jag återgäldade givetvis peppen innan jag vände hemåt, löjligt glad över det oväntade mötet och med en tanke om hur jäkla enkelt det är att glädja andra egentligen.
Och det, konstaterar jag, blev faktiskt en alldeles förtjusande avslutning på en alldeles fantastisk semester. Tack till min lilla oväntade fanskara för det!

Lilltjej på intervallfärd

Spontan gruppträning

Några ur högen – tack, och hej!

* Nuförtiden heter det kanske inte fanclub? Om One Directions fans kallas Directioners, blir mina Piggs då? Eller kanske Kattskrällen?
** Med tanke på att avsnittet jag lyssnade på just då handlade om en kvinna med en tvångstanke som fick henne att svälja saker som knivar, glas och spikar, så får det nog fastslås att det finns mer eller mindre destruktiva varianter i alla fall. 

24 timmar som var goda mot mig

Jag räknade hem riktigt fina 24 timmar mellan lördag förmiddag och söndag förmiddag. Det hela (dygnet) toppades med en premiärjogg i vårsolen efter mer än en veckas förkylningspaus. Maj gaaawd vad skönt!

Det började med att jag mötte upp Erika, för en frisk promenad runt Kungsholmen. Vi hade planerat träning på Friskis men jag fegade lite med tanke på hälsotillståndet.

Jag såg det här stället, som, slog det mig, kanske skulle kunna utgöra en trevlig lokal när jag fyller vuxen i sommar? Vet dock inte om det går ihop med min resebudget, som haft en osannolik tillväxtfaktor senaste månaden.

Promenad, i snö och sol, runt kära Kungsholmen med Erika. 35-årsfest här?

Sen svängde vi in på Maxi och jag kompletterade lägenhetsfacilities inför uthyrning samt inspirerades av Erika att slå till på lite fejkade solslingor…
Väl hemma hos henne satte vi gång. Utan en aning om att det tar 3 timmar att pilla ut hår ur slinghättor. Men kul var det!

DIY slingfest med och hos Erika!

Och faktiskt lite, lite hårdrock! Jag såg till exempel ut som Kicken, post plattång.

DIY = hårdrock?

Efter hemtransport i går kväll och lite sömn, kakbak och fika, så kunde jag inte motstå den strålande solen. Med mottot att det må bära eller brista gav jag mig ut på en prestigelös jogg. Det var fantastiskt, trots att det bitvis blev skridskoåkning av det hela (jo, jag får väl tjacka broddar snart…).

Klad Kat

Sen blev jag så solinspirerad att jag inte kunde hejda mig. När vi åkte för att hämta upp bagaget (inkl kamera…) som jag dumpade på tåget igår, så fick vårjackan åka fram. Vi skulle förvisso bara åka bil, men det kändes rätt pirrigt rebelliskt ändå. Springtime, happy time!

 

Pardon den varierande bildkvaliteten – det blev mobil all in idag – men känslan var i HD

Hemvändare

Sitter just nu på ett tåg i ANDRA riktningen jämfört med andra fredagar på spåret. Jag ska tillbringa en hel helg i min vackra hemstad (jo, den är fortfarande hemma liksom).

Helgen till ära tänkte jag premiärträna i morgon, efter ungefär tre veckors totalt stiltje (räknar inte power walks som träning, utan mer som motion). Halsen känns OK *unjinx* och planen för i morgon känns alldeles top notch faktiskt. Eller vad sägs om denna dagordning?

1. Frukost med min kära Erika – förväntar mig livsvisdom, ytligheter och planer!
2. Träning på Centralbadet med en gammal pirat. Bubblande och livsnjutande i stort på samma ställe med ännu en pirat, som fick detta i present – förväntar mig efterlängtad totalavslappning. Bara det. Jo, och träningsvärk. Ljuva känsla!
3. Take away, bubbel (nu i dryckesform) fix och utgång (åtminstone hoppas vi det, vi är ju inte 27 längre..) – förväntar mig fuldans, asgarv och ja, schlager, vad annars på det utestället?

Sen klämmer jag in en dejt med gamla kollegor ikväll, och kanske lite pussande på mina syskontroll på söndag om jag har tur.

Lånad från visitstockholm.se

Sammanfattningsvis alltså – UNNA!

Som ett litet as

..så trött var jag igår när jag kom hem. Igår och idag är dagar som jag inte riktigt vet hur jag hoppat mig igenom, men jag har seriöst haft minustid. Dock, snart är det semester!

I alla fall. Man har ju generellt ett val hägrande när man sladdar in i hallen i det skick jag var igår (jag somnade nästan stående i köket faktiskt). Det valet är soffan, alternativt sängen.

Jag valde, häpnadsväckande nog, löpskorna och den soliga kvällen. Och precis som jag lite, lite vågade hoppas på, så gav det energi som jag väl behövde. 6 kilometer satt som en smäck. Middag på bordet ännu bättre.

Ikväll ska jag välja ett tredje alternativ. En trivsam visit på uteservering med eRock. Man måste leva också.

Hur säker jag är som barnvakt i morgon återstår att se, men vi bör nog hålla oss inom fyra väggar i alla fall, ifall jag somnar.

7 arbetsdagar kvar.

Nedräkning…