I måndags firade jag födelsedag nummer 35 i ordningen. En svindlande siffra kan man tycka, men det tyckte jag faktiskt när nummer 25 kom också, och det slog mig häromdagen, efter att ha sagt några gånger för mycket att det var 25 jag fyllde, att jag nu är 10 år yngre än jag är om 10 år. Så ja, 35 fyller jag, och det är ju inte illa pinkat ändå.
Jag tog fasta på det här med mitt i livet i alla fall, och bestämde mig för att ta en halvdag ledigt!
Jag visste precis vad jag ville göra…
Jag tycker att det är himla kul med födelsedagar, både min och andras. Det är, förutom bröllop, examen och dylika festligheter, den allra bästa förevändningen att få samla de man tycker om och inte minst sammanföra dem ur olika cirklar eller vad man ska säga. Nya och gamla kompisar, från jobb, plugg och blogg i en salig röra. Helst skulle jag bjuda in de jag ännu inte lärt känna jättemycket men som jag instinktivt tycker om, med risk för att verka knasig. I år hade jag dock en etta utan fullt bohag som lokal (har ju flyttat det mesta till Norrpan) och så är det ju som sagt året då jag investerar i upplevelser, det vill säga resor. Så det blev en mindre, men naggande god skara.
Jag skrev lite om det i senaste inlägget, men det kändes speciellt i år. Jag var liksom extra glad för chansen att få en kväll med dessa vänner. Jag fick också presenter som verkligen berörde, från stort till smått. Till exempel hade min Mara tjuvkikat på min Bucket List och satt ihop en rad fantastiska grejer, och inte minst ett tal, som rörde mig djupt.
Jag fick en bok som jag velat, men inte vågat*, köpa länge. Och så ska jag svepa in mig i en skitsnygg ”Katta-sjal” och besöka en av mina absolut favoritplatser i Stockholm – Fotografiska. Jag blev utmanad av mina fina barndomsvänner precis där jag vill utmanas – att välja mellan trygghet eller utmaning – jag valde (efter viss inre kamp) utmaning och ska nu samla mod till en tandemskärmflygning…!
Jag tror det blir en magisk upplevelse (möjligen också lite skräckfylld..) och det får bli ett Åre-äventyr tänkte jag, så får jag ännu en resa i bagaget!
Och så kom en ny följeslagare som jag tänker ha med mig många år – vackra, beständiga ting är ju så ljuvliga. Tack E, nu är ni två män i mitt liv som är lite visare..
Det här var inte tänkt som ett inlägg där jag skulle rabbla presenter – men de personliga presenterna och sällskapet hela helgen gjorde mig så himla glad. Och efter en födelsedag med ledigt, cykel, god middag och amatörfilosofi med min man så tänker jag att man borde få ha det sådär jämt. Eller ofta i alla fall. Silver Lining i det lilla.
Jag summerar alltså en bra start på resten av mitt liv – nu ska jag nog plocka upp de där stickorna & garnet jag fick, så jag kan gå på tantfika utan att skämmas!