Löparlycka

I går gjorde jag det – tog en försiktig premiärjogg med hälarna. Och det kändes bra! Det blev en blygsam kilometer, men det kändes som jag hade klarat ett marathon! Hade aldrig trott att jag skulle bli så glad över att springa, än mindre en kilometer i långsam takt. Jag firade det med ännu ett svettigt ben- och rumppass. 4 tabator tror jag det blev.
TIll löparturen lyssnade jag på Träningsglädje Talks och Sara och Annika, som berättade om deras betydligt längre äventyr runt Jämtlandstriangeln – och jag blev så inspirerad att satte upp ett mål att jag ska äventyrsspringa nästa sommar.

Idag var jag – efter en lång dags slappande (se föregående inlägg) – sugen på mer löpning. Det blev två kilometer, med endast smärre känningar i högerfoten. Vilket jag förstått inte behöver betyda att det är inflammerat, utan det kan vara så upp till ett år pga läkmodulen med extra blodkärl som kroppen så himla finurligt skickar till en skada så den ska läka snabbare. Tyvärr kan den lilla extrautrustningen hänga kvar upp till ett år efter läkning.

Men, gör jag mina tåhävningar och stretchar ordentligt så ska jag kunna springa, gradvis längre. Och jag är så himla, himla glad för det!

Tabata-kompis

Löparlycka!

Ändrade planer

Istället för löparsommar – piller!

Istället för skogslöpning – hälinlägg!

Istället för långpass – tåhävningar!

Det tog ungefär 5 minuter för läkaren att nicka igenkännande, böja och klämma och konstatera hälseneinflammation. Han ordinerade total löpvila, inflammationsdämpande piller, inte promenader som träning och ett besök hos sjukgymnast för att få rätt övning. Crosstrainer-träning är godkänt, cykel mer tveksamt. Dessutom skulle jag ”bränna dina Converse om du har några”. De är inte fotvänliga, tillsammans med alla andra platta skor därute.

Jag gick direkt till apoteket och köpte Ipren, vidare till Stadium för skoinlägg och på vägen ut från läkaren hade jag redan bokat tid hos självaste Dolphins sjukgymnast. Här ska läkas. Men först deppa lite. Crosstrainers står ju oftast inomhus – det sista stället jag vill träna på i sommar.

Summer survival kit för hälseneinflammation

Heel me

Nu har jag bokat en läkartid i eftermiddag. Jag ska försöka få koll på vad den här hälen ruvar på.

Om jag har stretchat vaderna idag? Jajemen. Troligast är att jag fått ont pga stela vader som delegerat jobbet till hälsenan.

Jag kan inte låta bli att undra om det är såhär det kommer vara framåt – oväntade skador från saker jag alltid kunnat göra. Det blir hårdare jobb framöver, för att hålla det här verktyget i trim!

Run Forest, run!

Jag var som sagt sugen på aktivitet idag. Inte en dag i soffan, i affärer eller på café. Jag ville ut i naturen. Och så blev det faktiskt. Jag började med att lura med mig Eric på en promenad runt Strömmen i morse* – innan frukost.

Frodigt runt Strömmen

Efter lite slötid hemma där jag som sagt pitchade ett gäng olika idéer, kom vi till slut fram till att vädret var bäst för skogslöpning i Vrinnevi. Vi drog på oss sulorna, köpte med bananer och åkte till skogs. Det är superfint där faktiskt. Ett frisksportområde där det går att göra många saker, som minigolf till exempel. Eller naturlekparka om man har kids (eller är mogen ungdom).

Entrén till löpspåret. Så lummigt och mysigt. Och ganska regnsäkert tack vare lövtaket.

Vi slog in på 5-kilometersrundan och bestämde oss för att mötas i utegymmet – Eric är lite snabbare än jag. Ungefär en kilometer in i rundan kom den tillbaks – den envisa smärtan i hälsenan som dök upp för första gången efter min skogsrunda för två veckor sedan. Jag hade skitont i några dagar efteråt, men nu hade det gått över till att bara vara lite ”stelt” när jag går i trappor. Jag fortsatte springa – förmodligen dumt – och nu har jag ganska ont faktiskt.

En snabbgoogling indikerar att jag borde rehabträna 3-12 månader. Inte kul. Vad händer med min löpsommar då? Jag hoppas det går över. Jag ska börja med att stretcha vaden varje dag i alla fall.

Under turen började det också spöregna och det var faktiskt riktigt mysigt att springa i regnet och höra smattrandet mot löven. Vi skippade dock utegymmet, men först testade jag om jag kunde dra upp mig själv. Det gick en gång i alla fall!

Nu väntar fotboll igen. I soffan, med gott samvete!

Running in the rain!

Inte Pippi, men glad ändå. Och lite rödhårig.

* nja, okej. Klockan var närmare 11 förvisso. Men det var innan frukost!

Just nu på Kungsholmen – lycklig

Jag är så glad och stolt. Jag struntar i om det låter fånigt, men jag sitter här i mitt kök, mör och nystretchad och med lite eftersvettning. Jag har sprungit en mil och lite till! Jag hade det som ett hemligt mål med dagens löpning, att jag skulle testa om jag klarade en mil. Jag har kanske underdrivit min fysiska form, men mentalt har jag liksom börjat sluta se mig som en löpare. Efter idag lever hoppet om en sommar med massa löparglädje.

Det var tungt och det gick inte i rekordfart, men Hagaparken var vacker, solen sken och det gick mycket bättre än väntat. Eric var hare och förstående medlöpare – jag hade bestämt mig för en kravlös runda, och han hängde med i mitt tempo, fast han egentligen är en gasell by nature.

Tillsammans med en lugn helgfrukost blev det en mycket bra start på lördagen. I morgon väntar intervaller och jag förbereder mig med mental lördagsträning på IKEA. Grejar man det grejar man allt.

En taggad before-selfie!

Norra Station – det har hänt grejer sen jag bodde här i krokarna!

after-selfie. I made it!

 

Löpningen och jag

Jo, det är ju så att jag vill hitta tillbaks till mitt gamla löparjag. Eller träningsjag egentligen. Där löpning inte var en så stor grej, utan något jag passade på att dra ut och göra när jag hittade en lucka. Även om jag fysiskt sett är svagare och stelare än för något år sedan så har det nog satt sig framförallt i huvudet. Jag är inte längre en som springer eller tränar mycket. Det var längesen jag kände så med träning – det har under många år varit så himla naturligt i min vecka- men nu har jag faktiskt kommit till en punkt där jag känner att en löptur är en ganska stor grej. Ett intervallpass, som faktiskt var mitt favvopass förut, känns nästan läskigt.

Jag är säker på att de flesta som tränar regelbundet haft de här känslorna under svackor. Att man liksom flyttat sin OK-nivå. Förr kände jag mig passiv när jag bara fick till 2-3 pass på en vecka. Nu ligger den på ungefär samma nivå på en månad. Jag vet inte riktigt vad bästa angreppssättet är, annat än att det handlar om att avdramatisera och att ge sig själv slack – det kommer inte vara rekordtider från förr, det kommer vara tunga ben och pipande luftrör och svaga muskler.

Men allting börjar någonstans och en sak vet vi ju vid det här laget – ingenting blir bättre av att skjutas upp utom möjligen impulsköp. Och det är ju lite med träning som med kapitalism och kunskap; mycket vill ha mer!

I helgen ska jag ut på en jogg – den får vara lugn om det behövs, en känna-efter-jogg utan krav. Jag ska också genomföra ett intervallpass i någon form. Jag tänker backintervaller – har alltid gillat det. Kan bli trappintervaller också – där är det mer hat än kärlek dock. Mantrat blir ”ingen biggie”.

Det kommer nog bli blod, svett och tårar på vägen, det är jag säker på. Men vi ska nog bli kompisar igen.
Löpningen och jag.

Löparglad selfie för ganska precis 2 år sedan

 

Vårig lunchlöpning

Yiiihaaaa! Det sprudlade i själen när jag kom utomhus för årets första, soliga, våriga löprunda. Awesomeness!

Plockade upp några sanna vårtecken på vägen – det var inte bara brunt Sara!

I helgen blir det svalare, men det ser ut som om den grå himlen uteblir – jag vet inte om jag klarar mer sån på ett tag…!

Lunchträning

Idag väntade en dag helt ensam på kontoret. OCh det är ju ärligt talat skittrist. Så jag bytte till hemmakontoret helt enkelt. Där hade jag sällskap också, av en hyfsat trevlig östgöte.

Han, liksom jag, var träningssugen, så vi gav oss ut på ett sent lunchpass, efter att ha gjort lite nytta i ett ekande semestertomt IT-Sverige.
Jag var inne på ett liknande utepass som det jag körde förra veckan, helt enkelt för att det var så jobbigt, flåsigt och roligt. Jag ville också ta ett pass i Karlberg – det blev aldrig av förra veckan och jag har längtat efter min och Erikas gamla hemma-arena (det var bland annat där vi lade grunden till vår vänskap när vi båda bodde i Vasastan).

Vi joggade dit, och började med tre varv runt fotbollsplanen, som fick agera 400-metersbana. Vid varje långsida körde jag maxfart så det blev 6 intervaller och hjärtat var igång. Även idag fick jag en hejaklack – materialarmannen som stod och jobbade med gräsplanen. Himla effektivt och roligt, det där med oväntat pepp.

Sen joggade vi till hinderbanan, där Eric körde lite övningar innan han stack iväg på 4-kilometersvarvet. Jag körde en jäkla massa minutrar med grodhopp, mountain climbers, utfall, squats, squat jumps och annat. Jag klämde också in några rotationsövningar för core och utfall med bakre benet högt.

Eric avrundade med utfall med mig på ryggen. Imponerade!

Det blev ett pass som präglades av oplanering, lek, utomhuslycka och jäkligt mycket puls. Precis som jag älskar att träna. Det kan låta hurtigt det här, men jag har haft rätt dålig träningsmotivation i sommar. Är sjukt glad över att den är tillbaks medan utesäsongen fortfarande står i full blom!

Jag är med fanclub!*

Efter en rätt så loj dag med sovmorgon, bildlekande (oj vad man kan glömma tiden när man gör vissa grejer) och bad på bryggan, så kände jag att det var dags att aktivera mig fysiskt. Så, jag påbörjade förvandlingen från soffpotatis till hurtbulle (OBS! att båda dessa skepnader tillåter viss semesterrondör) och kom sedan på, precis som i fredags när jag skulle ut och löpa och rev av flåspasset istället, att jag ju glömt mina löparsulor hemma på slätten.
Den än så länge varma sommarkvällen (regnet kom precis när jag nådde porten hemma igen) var dock idealisk även för långpromenad. Och jag spottar ju icke på Kungsholmen runt som bekant.

Jag passerade horder av glada uppsluppna svenskar, nyfikna turister och en och annan and. I lurarna ett avsnitt av det helt fenomenala ”This American Life” (min nya drog, utöver solig och betald ledighet).
Strax därefter passerade jag min gamla intervalltrappa på Kungsholms Strand…och plötsligt drabbades jag av en positiv tvångstanke, om nu sådana finns**. Jag gick några steg till, överlade med mig själv och insåg att jag ju var redo – i sporttopp, träningsshorts och med vattenflaska. Och innedojjor.

Jag började jobbet med att beta av 10 intervaller uppför trappan. Och f*n vad det var skönt med ökande puls och flåsande andhämtning. Jag noterar efter en stund en större familj som står på andra sidan dammen, och tänker att de nog inte sett änder förut, eftersom de verkar stå på rad och spana in dem intresserat.

Jag kör på och kommer ner från min åttonde rush. Och då står hela högen nedanför trappan och tittar nyfiket på mig. En av kvinnorna ropar sådär riktigt glatt ”Vad duktig du är!! Du springer jättelätt och snabbt!”. Haha. De frågar om jag springer varje dag eller varannan och det kan jag ju tyvärr inte skryta med, men förklarar att jag gillar just den här trappan och intervallträning generellt.

Det visar sig att de kollat på mig hela tiden och till och med hållit räkningen. Och när jag kommer ner från min nionde vända så möter jag en ung liten tjej och den ena kvinnan i trappen. De har också börjat leka med intervaller. När jag kommer ner från min sista är hela familjen engagerade och de har börjat ta tid på varandra. Helt underbart måste jag säga – vilken rolig, härlig familjehög det var. Och vad mycket roligare det blev att köra de sista två spurterna med en hejaklack!

Jag återgäldade givetvis peppen innan jag vände hemåt, löjligt glad över det oväntade mötet och med en tanke om hur jäkla enkelt det är att glädja andra egentligen.
Och det, konstaterar jag, blev faktiskt en alldeles förtjusande avslutning på en alldeles fantastisk semester. Tack till min lilla oväntade fanskara för det!

Lilltjej på intervallfärd

Spontan gruppträning

Några ur högen – tack, och hej!

* Nuförtiden heter det kanske inte fanclub? Om One Directions fans kallas Directioners, blir mina Piggs då? Eller kanske Kattskrällen?
** Med tanke på att avsnittet jag lyssnade på just då handlade om en kvinna med en tvångstanke som fick henne att svälja saker som knivar, glas och spikar, så får det nog fastslås att det finns mer eller mindre destruktiva varianter i alla fall. 

Sommarruset

Idag körde vi lite picknick* nere vid Strömparken här i Norrköping. Plötsligt började folk tjoa och heja och det fullkomligt vällde förbi tappra löpare. Hade helt missat att det var vårrus här idag. Fast i sommarskrud.

Även om jag inte tycker det är superskoj med såna här jippon så blev jag lite peppad inför nästa vecka då jag ska göra en egen insats för jobbets räkning. Hoppas på lika strålande väder då!

* ja, jag och Eric hade picknick, Linnea var mest runt och matade/jagade fåglar i nån slags tough love-tolkning