One giant leap

Jag ligger inte i koma. Jag har inte idétorka. Men det är så att jag, som tidigare nämnt, tagit in på nya avtagsvägar i sommar. Av skäl som jag snartsnartsnart kan visa så har jag inte kunnat lägga tid här, utan lagt krutet på andra saker.

En av dem är att avveckla mig själv. Himla lustig (och oväntat härlig) syssla. Det måste vara lite som att planera sitt eftermäle. ”Så här ska ni göra när jag är borta”, ”så här brukar alltid jag göra – gör så om ni vill eller förädla”. ”Här är mina saker, ni får dem och får göra precis vad ni vill med dem – slit dem med hälsan”.

Jag ska alltså sluta på mitt jobb. Helt och hållet alltså, inte gå ner i tid eller vara tjänstledig eller så. Jag har sagt upp mig helt enkelt. Och i morgon är det en vecka tills jag vinkar adjö till tidernas resa.

Nåväl. Den mest frekvent återkommande frågan jag fått från kollegor de senaste veckorna är givetvis vad jag ska göra istället. Och det är då jag blir alldeles pirrig i magen och nästan spricker av skräckblandad förtjusning.

Jag har två parallella vägar framför mig nämligen. En person jag pratade med häromdagen nämnde något om saker man gör för hjärtat och saker man gör för brödfödan. Det ringar lite in hur min höst är tänkt att se ut, men med brasklappen att brödfödan i det här fallet känns precis lika rolig som hjärtebiten.

Vad är då ”brödfödan”? Jo, jag har startat ett eget företag. Och jag, som svurit och våndats över konsultlivet i omgångar, är numera egenföretagare i konsultbranschen. Jag kommer jobba halvtid med marknadsföring, digital strategi och varumärkesutveckling för en riktigt härlig kund kommande månader.

Den andra halvan – den som är helt och hållet drömbaserad och som mest kommer äta brödfödan – ska ägnas åt ett koncept jag umgåtts med länge i maggropen. Det är just nu i en finputsningsfas och jag ser fram emot att dela det här inom kort och jag hoppas så himla mycket att ni som tittar in här också kommer gilla den grejen.

Men – de närmsta dagarna ska jag ta en lång radda farväl, leverera några projekt och rensa min inkorg (hilfe…..!).

I’ll be right back!

 

Another autumn post

Som så många andra runtom i landet kan jag ganska enkelt räkna dagarna som är kvar på den här semestern. I små, små doser kan jag känna den där känslan av nystart som hösten innebär. Men jag har fortfarande lite över en vecka kvar och är inte redo ännu riktigt.

Den här ledigheten har varit lång jämfört med tidigare somrar. Den har också fört med sig att jag gjort en del förändringar och jag har mer och mer fyllt i bilden av min önskade tillvaro framåt – på kortare och längre sikt. Det är så skönt när insikter landar på plats – då kan en börja skissa på stegen som tar en dit.

Det verkar som om sommaren – eller kanske en längre ledighet – är en katalysator för många när det gäller att stanna upp, tänka igenom och fatta mindre eller större beslut. Vilka val har ni gjort i sommar – eller andra ledigheter?

Det lutherska arvet

Jag måste säga att jag kämpar lite med mig själv dessa dagar. Vi har sovit till 10 nästan varje dag här i stugan, ätit frukost vid 11 och kommer igång med dagen runt 12. Jag läser, skriver, fixar med bilder och lägger den kreativa kraften på att laga mat och så. Skrotar helt enkelt. Gör inget riktigt nyttigt, förutom träningen som jag kört varje dag sen vi kom hit. Men den är också lustdriven.

Efter några år med mycket stress, sömnbesvär, för lite tid för det mesta som är bara för mig, så borde väl detta vara den perfekta semestern? Men i morse blev jag besviken när jag än en gång insåg att klockan var efter 10 när jag vaknade. Jag blir stressad av det. Jag sa till Eric att vi måste börja ställa klockan, gå upp tidigare. Han svarade att när vi inte kunnat sova ut på ett halvår och inte sovit hela nätter så är det väl jättebra att vi äntligen gör just det.

Och det fick mig att börja undra vad det är som får mig, och många andra jag känner, att hela tiden vara så pliktorienterade. Att vi måste känna att vi gör något produktivt av tiden. Att det nästan är fult att slappna av. Nu när semestern är i sin andra halva så är jag är stressad över att den (och de här ljuvliga varma dagarna) börjar ticka ner. Att jag inte jobbar för fullt med att förbereda det som kommer i höst. Att jag läst deckare istället för facklitteratur. Att jag inte nätverkar. ”Att jag inte…” i all evighet, amen.

Är det det svenska, lutherska arvet månne? I min släkt – som bakåt var skogsarbetarsläkt på båda sidor, så handlade allt om att jobba. Hårt. Och jobb i det fallet var alltså kroppsarbete. Inte att sitta på kontor eller så. Konkret, fysiskt jobb som skapade något. Då var man duktig. Och man kom aldrig fram, utan började om med nästa sak. Jag fick höra det från jag var liten och hjälpte farfar med slåtter, att bygga hagar och dra slipsten. Sen fick vi bada. Och jag tyckte ju om det.

Lite så kan jag känna om en översätter det till det liv vi lever idag, som för de flesta handlar om skärmar och mer okonkreta, virtuella resultat. Jag känner mig nästan aldrig klar, på riktigt förtjänt av total vila. Det finns alltid något jag borde/skulle kunna göra under tiden jag ligger i hängmattan, äter frukost eller vilar. Lära mig något, betala räkningar, sätta mig in i mina nya förutsättningar, höra av mig, sortera bilder, rensa. En dag då jag inte gjort någonting alls – bara skrotat – hamnar på något sätt och gnager i bakhuvudet. Trots att, som E säger, det kanske är det allra bästa jag kan göra efter en lång period av full gas, då jag varit ”duktig”.

I början av semestern hade jag inte detta problem riktigt – den kändes evighetslång och jag kunde slappna av. Men sen kommer ju det där med att en måste ta vara på semestern på rätt sätt också. Den eviga pliktkänslan, det lutherska arvet. Är ni fler som känner igen det här eller är det bara jag som är knasig?

Oproduktiv och lat – eller välförtjänt livsnjutare?

 

Recept på en sommarkväll

Igår var faktiskt första dagen på vår stugsemester som vi inte grillat. Det blev också ännu en vegetarisk kväll, med italiensk touch. Risotto med Karl-Johansvamp och parmesan och till det en tryffelomelett med sparris (märklig kombo kanske, men god!). Vi avnjöt också ett Ripasso Valpolicella till det.

Receptet till risotton hittade jag i en italiensk kokbok vi har haft hemma i evigheter, men ungefär såhär gick det:

• Häll 5 dl kokande vatten över 20 gram torkad Karl-Johan.
• Stek en finhackad lök och vitlök i olja
• Tillsätt 4,5dl arborioris och fräs med löken en stund
• Tillsätt svampen tillsammans med vätskan. Koka bort vätskan
• Tillsätt grönsaksbuljong och vitt vin gradvis (totalt ca 1 liter, jag körde 60/40)
• Riv en herrans mängd parmesan (eller lite mindre om du inte är som jag) och rör ner innan servering

Recept på världens finaste sommarkväll kommer här:

Fräs, fräs…

…förväll och ta en fördrink

Rör, rör, rör och rör lite till

…servera med tryffelomelett!

Ta sedan en kvällstur med båt och fiskespö.

Ro ej utan åror

Kasta, veva, repeat

Ta in, njut.

Ro hem med någon du tycker om och avrunda en fin dag.

 

Jag ska ha tråkigt i sommar

Jag har 4 långa utkast liggande, sedan veckor, som jag tar upp och skriver lite på, suckar och sparar om som utkast. Ett handlar om åsiktsmaskiner, sociala medier och vad det kanske gör med oss. Men jag kommer liksom inte till punkt. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Det finns något där, men det känns som att gå in i en affär med röriga reahögar och vara kissnödig – det går inte att komma ut med något vettigt och genomtänkt.

Jag har betraktat, men inte analyserat färdigt. Och kanske är just det själva essensen i vår tid. Det sköljer så mycket över oss, det är stormar hit och bra tips dit och recept och aktiviteter och rosé i motljus och furton träningsupplägg och ja, ni känner kanske igen det. Det finns så mycket content och jag tror att det speglar sig i mitt tragglande att få ner tankarna på pränt. Vi är mitt i det och har fullt upp att ta emot just-nuet.

I sommar ska jag låta avkopplingen gå så långt att jag blir rastlös och sugen. Det är då kreativiteten kommer, aha-upplevelserna och de där insikterna som poff! landar som självklara i magen.
I sommar ska notiser, mailflöden, pling och hashtaggar som pockar på och bromsar allt som eventuellt pågick i huvudet, få komma kontrollerat och i små doser, för det är då de kan ge precis rätt mängd input till den svarta boxen däruppe.

I sommar ska jag ha det skönt – och riktigt tråkigt!

Grattis Sverige

Idag är det nationaldag. Det syns i mitt flöde att många, som jag, tänker lite extra på den oroande utvecklingen i Sverige just idag. Vart är vi på väg? På Nyhetsmorgon pratas det om identitetskris, främlingsfientliga vindar och oroande valsiffror. Det som ger mig lite hopp är att, i takt med att de otäcka högervindarna blivit starkare, så växer också motpolen i styrka. Men jag är ändå orolig för den öppna rasismen och inte minst, den där vardagsrasismen som faktiskt finns runtomkring mig.

Jag tänker på Värmland, där min mormor bodde tills hon gick bort i julas, och där vi på ett kondis kunde läsa skylten ”negerbollar” framför chokladbollarna.

Jag tänker på äldre släktingars kommentarer om utlänningar i den lilla byn när jag var yngre. Men som faktiskt vände till solidaritet och stöd när en grupp förtvivlade thailändska bärplockare blev strandsatta där och togs in hos byns familjer. Eller de tjejer som jobbade på strippklubben som öppnades i byn och som, när de frös i sitt enkla boende utan riktig värme, också fick bo hos familjer på byn.

När människor möts på riktigt och ser individer, förstår – då säger det poff om de flesta fientliga fördomar.

När jag gick i högstadiet var vi en salig blandning av kids från säkert 30 olika länder, otroligt varierande social bakgrund och med olika förutsättningar. Och ingen tänkte på det direkt – vi var personer, inte nationaliteter eller klasstillhöriga. Men idag? Jag har en kompis- och yrkeskrets som till 99% har liknande bakgrund. Inte konstigt att det här samhället har integrationsproblem. Vart fanns mångfalden på högskolan? Vart tog den vägen på företagen? I min umgängeskrets? Jag är inte bättre än många andra.

Idag har jag därför – nationaldagen till ära – anmält mitt intresse som Stockholmsfadder för nyanlända invandrare. Ett initiativ jag verkligen tror på. Och jag vill göra något. Att skriva eller gilla statusar i flödet och fortsätta som vanligt kan hjälpa en bit på väg, men det hjälper inte tillräckligt mot de växande krafter som röstar för högre murar och ännu mindre förståelse. Jag vill lära mig mer, minska min egen och andras okunskap och bidra till en motkraft.

Jag hoppas att jag blir antagen – annars ska jag hitta ett annat sätt. Vi måste säga ifrån.

Så, grattis Sverige, världens vackraste land – förbli vad du var, men lägg till vad du kan!

Lånad från nationaldagen.se

 

Jordgubbar, regn och Tomas Ledin

Så var snart den 36:e födelsedagen till ända. Inte den mest glamourösa hittills, men bra ändå – firandet rev vi av i helgen.

Efter lite jordgubbar och croissant till frukost fick vi hem ett gäng hantverkare – de ska nämligen riva ur köket, som vattenskadats. Därav den icke så glamourösa känslan. Det blev bokstavligen frukost på sängen, eftersom köksbordet står på högkant i arbetsrummet och besticken ligger i flyttkartonger osvosv.

Men jag flydde fältet för lite caféjobb i stället. På vägen hem strosade jag genom några affärer, för att kanske köpa mig själv en fin present, en sån där omtänksam present. Men jag hittade inget förutom skräp, så istället gick jag hem och gav mig själv lite vila. Insåg att det var precis det jag ville ha. I takt med att regnade smattrade allt högre slumrade jag till och tog igen förlorad sömn. Kanske det bästa som finns.

Lagom till regnet lugnat sig, promenerade vi till kvarterets italienare. Där pratade vi om prövningar och tryffel, sånt man lärt sig och sånt man aldrig verkar fatta.

Och sen kom Tomas Ledin och satte sig vid bordet bakom. Tänk om bara min kära svärmor hade kommit som hon tänkte. Hon ÄLSKAR honom. Jag och E är lite svalare inställda, så det var ju lite bortslösat på oss.

Men – så blev det – en helt vanlig födelsedagstisdag i Norrköping. Jättemysig, om än ganska gråblöt till skillnad från gårdagens sommartopp.

Av någon anledning började jag tänka att sommaren är ganska kort – och att det mesta liksom regnar bort?

Lånad från tomasledin.com

 

Dagens Lifehack

“What would you love to do, all your life and will smile while working hard at it?”

En himla spännande fråga, eller hur? Dagens Lifehack ger bra tips om man funderar lite på vad man ska bli när man blir stor. Kortfattat och lättsmält, men klokt och ganska konkret. Till exempel påpåekas att det går att kombinera ett ”vanligt” jobb med en passionerad hobby. Och kanske blir det så småningom den där hobbyn som blir det (o)vanliga jobbet…

För mig har svaren på den där frågan varierat genom åren. Det har varit allt från sångerska, varumärkesstrateg, hjälparbetare, träningsresearrangör, psykolog och lantbrukare till digital entreprenör. Ganska spretigt över tid kan tyckas, men det finns en röd tråd om man letar lite – jag vill förstå, beröra, inspirera och hjälpa andra. Och så vill jag trivas med livet och se mycket.

Vad går ni andra och när för passioner?

 

 

Idag är jag lat – och nöjd

Fyra dagar ledigt – det hade inte kunnat komma mer lägligt. Jag är så himla trött. Det är jättemycket däruppe i huvudet och samtidigt är det planer för sommar, födelsedag, livet, ja det mesta. Det är så svårt att fatta beslut när många lösa trådar envisas med att inte vilja knytas ihop – åtminstone inte i rätt ordning.

Idag har vi i alla fall gjort nästan ingenting. Vi promenerade i solen och blåsten, hejade på får och hästar ett stenkast från Kungsholmen, innan vi slog oss ner på Grodhavet för lite lunch.

Vid Karlbergs slott tittade vi roat på när några söta fågelungar, med varierat resultat, kravlade upp på sin tålmodiga mammas rygg och använde den som båt. Efter det tog vi svängen om ICA och köpte ingredienserna för att förvandla min lägenhet till Taqueria. Koriander och lime kan aldrig bli fel. Blir det gott ska jag lägga upp receptet!

Kvällen? Den fortsätter i dagens loja tecken – prognosen säger film till våra tacos, med hög risk för soffsovning. Den optimala silver liningen på just den här dagen är inget mer än att få vara lat. Och nöjd så.

Reflektion:

Herregud vad det reflekteras nu. Jag känner mig som en vandrande think-tank. Men även om det tar på krafterna så är det bra och jag lär vara jätteklok inom kort.

Nu ska vi i alla fall ta bilen och styra mot Astrid Lindgrens värld. Det lär inte gå att tänka många tankar där tänker jag!