Dagens

Jag har lite grejer jag vill få gjorda idag och samtidigt började jag dagen på lite minus på energifronten. Ingen toppenkombo. Så är det ibland.

Men ungefär såhär ser planen ut:

• Skölja ur håret och se om färgen tagit nåt.
• Ta en lång promenad (kan inte cykla pga ömma sittben) i solen och tänka på ingenting och viktiga grejer.
• Göra en inlämningsuppgift på fotokursen.
• Ta in lite positiv energi någonstans ifrån.
• Boka ett hotell i Paris.
• Krama på sämbo, om han hinner förbi på väg hem från sin påskturné.

Let’s go!

Vackra blommor blir man glad av!

Löpningen och jag

Jo, det är ju så att jag vill hitta tillbaks till mitt gamla löparjag. Eller träningsjag egentligen. Där löpning inte var en så stor grej, utan något jag passade på att dra ut och göra när jag hittade en lucka. Även om jag fysiskt sett är svagare och stelare än för något år sedan så har det nog satt sig framförallt i huvudet. Jag är inte längre en som springer eller tränar mycket. Det var längesen jag kände så med träning – det har under många år varit så himla naturligt i min vecka- men nu har jag faktiskt kommit till en punkt där jag känner att en löptur är en ganska stor grej. Ett intervallpass, som faktiskt var mitt favvopass förut, känns nästan läskigt.

Jag är säker på att de flesta som tränar regelbundet haft de här känslorna under svackor. Att man liksom flyttat sin OK-nivå. Förr kände jag mig passiv när jag bara fick till 2-3 pass på en vecka. Nu ligger den på ungefär samma nivå på en månad. Jag vet inte riktigt vad bästa angreppssättet är, annat än att det handlar om att avdramatisera och att ge sig själv slack – det kommer inte vara rekordtider från förr, det kommer vara tunga ben och pipande luftrör och svaga muskler.

Men allting börjar någonstans och en sak vet vi ju vid det här laget – ingenting blir bättre av att skjutas upp utom möjligen impulsköp. Och det är ju lite med träning som med kapitalism och kunskap; mycket vill ha mer!

I helgen ska jag ut på en jogg – den får vara lugn om det behövs, en känna-efter-jogg utan krav. Jag ska också genomföra ett intervallpass i någon form. Jag tänker backintervaller – har alltid gillat det. Kan bli trappintervaller också – där är det mer hat än kärlek dock. Mantrat blir ”ingen biggie”.

Det kommer nog bli blod, svett och tårar på vägen, det är jag säker på. Men vi ska nog bli kompisar igen.
Löpningen och jag.

Löparglad selfie för ganska precis 2 år sedan

 

Mitt november

Tänkte att det var ett smart drag att skippa så gott som hela november. Dra iväg i början och komma hem i slutet. Hehe, tänkte jag, suck it november! Men november är slugare än så. Jag tror att jag fått hela novemberdosen komprimerat på de få sista dagar jag var hemma. Jag är SÅ TRÖTT!

Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer ha vare sig ork eller lust att träna, planera framtid eller allra minst jobba intensivt. Mörkret alltså. Det måste bli värre med åldern det där.

Idag har jag i alla fall bakat lussekatter och tagit en kompromisspromenad* medan dagsljus var. Jag är redo att vända på skylten och checka ut för julen nu. Komma tillbaks nån gång i maj.

Det måste finnas någon liten huskur på lur därute – vi har det ju såhär varje år liksom?

Som tur är har jag nu dragit igång årets fulkalender. Den borde hålla hjärnan på en lagom nivå fram till jul.
Följ mig på instagram så lovar jag en daglig dos gbg-humor för den okräsne 🙂

Ljuspigg (och ofokuserad?) i maj

* ville gå en lång powerwalk innan middagsbetyren. Men kunde inte säga nej till barnet som också ville ut, så det blev en långsam halvtimmesvariant. Bättre än inget i alla fall!

Trolltyg och en jävla massa svordomar

Det gick ju finfint det där. Jag insöp luften och känslan på duCalme, en riktigt avslappnande atmosfär och jag var så glad att jag äntligen skulle köra ett pass. Få känna den där känslan i kroppen igen, som jag beskrivit tidigare.

Det började riktigt lovande. Efter lite uppvärmning innan kändes de första övningarna förvånansvärt bra. Visst var jag lite stel, men jag klarade av dem ungefär som jag mindes.

Den ödesdigra posen

När vi kom till Standing head to knee (eller Dandayamana-Janushirasana som den också heter) så gick det bra till en början. Men när jag skulle lyfta vänster ben i andra set så skar/hoppade det till i ländryggen.

Det gick oerhört snabbt och kändes jävligt fel. Det svartnade för ögonen och jag försökte luta mig mot stålbalken där jag låg och det var bara svart framför ögonen. Jag kunde knappt stå och var faktiskt för en riktigt läskig sekund övertygad om att jag snart skulle vara förlamad.

Jag stapplade ut till receptionen och lätt chockad försökte jag förklara vad som hänt. Jag ville bara ha hjälp, och hade ingen som helst aning om vad jag skulle göra. Ligga still, försöka stretcha, försöka träna klart eller ringa ambulans typ. Fick hjälp att sätta mig ned, en kopp te och ett förbud mot att gå in igen. Vilket iofs hade varit stört omöjligt, synen var fortfarande inte helt klar.

 

Personalen på duCalme är gulliga och duktiga, men de kan ingenting om ryggar och vilken eventuell effekt de här övningarna kan ha på dem. Vilket de också sa.

Jag försökte istället duscha av mig och klä på mig, vilket var ett litet äventyr. Herregud vad jag ska uppskatta en rygg som inte känns, som bara funkar.

Övervägde att halta till akuten på Sabbatsberg men bestämde mig för att det kändes töntigt och åkte hem istället. Så nu knatar jag runt här, försöker stretcha ländryggen så gott det går och planerar ett akut kiropraktorbesök i morgon. Jag hoppas jag kommer upp ur sängen bara.

Ja. Så kan det också gå. Jag svär över att jag inte fick göra klart passet, att jag inte kan köra ett till i morgon förmiddag som jag tänkt och framförallt att jag återigen förmodligen inte kan träna på ett tag. Kan ju knappt promenera i styrfart.

Det går små troll i det här just nu. Men jag ska hålla humöret uppe. Trollen ska väck!

Bort, fula troll

Vad göra?

Jag känner att jag hamnat i ett sånt där berömt och härligt ekorrhjul – jobba-sova-jobba-göra annat jag vill hinna med-sova-jobba. Typ.

Jag tränar på helgerna, men har helt kommit ur rytmen på de ack så viktiga vardagarna. Jag är trött på kvällarna, både mentalt och fysiskt och har lite samma tillstånd på morgnarna.

Hur sjutton ska jag kicka igång, ta mig till gymmet kl 19 eller 21, med huvudet fullt av annat? Någon som har ett bra tips? Jag behöver ett knippe morötter!

Bring it!

Jakten på pannben

Sitter i soffan och verkar undvika att sätta igång med inlämningsuppgiften. Men snart så. En vacker promenad hem genom Stockholm gav mig lite välbehövlig energi ändå.

Den här långhelgen tog musten ur mig litegrann. Blev en slapp dag på bryggan igår, i övrigt fullt fräs med födelsedagsmiddag, bröllop, dop och födelsedagsbrunch. Och lite annat. Imorrn blir det ett träningspass för att daska igång mig själv igen. Idag får jag vara.

Äkta kärlek och sol

Nu sitter jag här och filosoferar sådär som jag gör ibland utan att riktigt komma fram till något.  Funderar på att gå ut och fota lite, men det var ju det där med plugget. Jag tror jag fullständigt har checkat ut redan, inför sommaren. Tur att jag kan lita på pliktkänslan i de lägena, det är en farlig tid för värmeböljor detta.

Glädjepiller på födelsedagsbrunch

Näpp, ner i böckerna med mig. Sista inlämningen nu, sen är det sommarlov (eller ja, om 5 veckors jobb då). Hoppas det håller vad det lovar, det där lovet!
Pigg & duktig nu, Katten, pigg & duktig!

Bröllopsgos

 

 

Gonatt

Formworkshop

Efter en kreativ dag på annan ort, som började tiidigt för övrigt, så hann jag hem och slänga i mig en äggmacka och nästan slumra innan jag gick till gymmet och Erikas proffsigt ihopknåpade pass. Jag orkar tyvärr inte summera nu av olika orsaker, men Erika var piggare.

tidigare ikväll..

Nu ska jag bara krascha i sängen. Bildligt talat.

 

Long time no hear

Ska ärligt säga att jag tänkt på min stackars träningsblogg med ett dåligt samvete denna vecka. Undvikit den liksom, för att jag inte kan ge den vad den förtjänar. Det är så mycket som pågår just nu att jag inte haft vare sig tid, lust eller innehåll till alla möjliga digitala forum som man kan leva sitt liv i. Jag har jobbat på att leva det i det fysiska istället, med blandat resultat. Brainstorm är ledordet.

Det kommer nog komma innehåll vad det lider men just nu har jag inga ord i fingrarna. Bare with me.

The only way is up

Här gäller det att planera. Trots mitt löfte till mig själv så ser även den här veckan ut att bli lite för uppbokad och med taskig energi i bagaget. Varför finns det så mycket kul att göra och så jädrans lite tid?

Det är bio (dök upp gratisbiljetter till förhandsvisning av Sanctum – låter spännande), AW och fika med syskontrollen och sen var det visst fredag. Inte en enda nyttig kvällsingrediens så istället har jag planerat in lite morgonträning på onsdag och fredag, kanskekanske hinner jag med ett pass innan kvällsdejten i morrn oxå. Får som sagt se vad energin räcker till, men jag ska upprepa mitt mantra – jag har aldrig ångrat eller mått sämre efter ett träningspass.

På lördag blir det dessutom ett skönt helgpass med Erika och sen kanske jag bryter mitt löfte och (kollar schlager) med denna pingla. Om inte annat så för att ge bränsle åt brasan.

En mustsugande måndag och lite redigering senare. Endorfinbehov stort som synes!

F*ck you very much!

Idag besegrade jag mig själv – stort finger till surtanten i mig! Vad hände då, undrar kanske någon? Jo, mitt strålande humör inför den stundande solskenslöpningen råkade ut för lite motgångar. Helt självförvållade vilket är ännu mer irriterande, i alla fall för mig..

När vi kom hem efter lunch och ärenden (jag skulle köpa vinterfodrade tajts, men pallade inte kön på Stadium) blåste det ganska kallt väl inne blev jag trött. Men, jag var ju helt inställd på att vi skulle ut och att det skulle vara jätteskönt efteråt. Jag skulle klara mig med strumpbyxor (jo, det funkar) och löpartajts tänkte jag. Jag hade ju min craft-lager-ett-tröja och min långärmade dri-fit-tröja med tumhål och min vindjacka. Och sportlurarna för sällskap.

Öhh…INTE!

Det här flängande livet brukar vanligtvis inte orsaka så mycket problem – jag har lärt mig vad jag inte får glömma och blivit hyfsat bra på att turbopacka. Men igår var jag tydligen en stressad barnvaktstrött zombie. Jag fick med mig tajtsen, sporttoppen och dojjorna. Men inte så mycket mer. Jo, Garmin faktiskt.
Jag avskyr sånt! Det fick mig helt ur fattning idag, sur, osugen och mest av allt, jäkligt störd för att jag själv hade glömt halva utrustningen.
Men, med en ihopknåpad outfit helt i enlighet med ”man-tager-vad-man-haver”-principen löste det sig måttligt bra. Erics underställströja och alldeles för stora iPhone-lurar, lite tejp (för att hålla de jäkla lurarna på plats) samt en miniscarf tillhörande lilltjejen, fick utgöra min proffsiga outfit.
Skitförbannad drog jag ut och som lite cream on top så fick jag ganska omgående mer luftrörsproblem än jag haft på länge. Underbart utgångsläge!
De stackars östgötarna måste ha undrat vad det var för trashig, förbannad varelse som sprang de första 4 kilometrarna låtandes som en punkterad säckpipa. Luften kommer in, men den vill inte komma ut. Note-to-self – ha alltid med dig astmamedicinen!

Efter 4 km började saker kännas bättre. Blåsbälgen avtog och huvudet började ta in skönheten i orörd snö i eftermiddagssolens ljus. Räddningen stavas också ”Så mycket bättre”. I de löst hängande lurarna lyckades jag uppfatta diskanterna i spellistan från detta glädjeframkallande program och blev på bra humör. Septembers version av ”vem ska jag tro på” och Petters ”tuff brud i lyxförpackning” vände på steken tillsammans med det vackra vinterlandskapet.

7,29km senare stapplade jag in genom porten, både mätt, nöjd och glad som en kaxig myra och tänkte: -Ha Katten!! Där fick du, din surpuppa!

Återigen har jag visat mig själv att träning aldrig får mig på dåligt humör. I alla fall inte efteråt…

Vi hädan, surtant!

Nu väntar middag i form av kompromisslasagne, med lite bubbel till fördrink. Mer om orsaken till det nästa vecka!