Det lutherska arvet

Jag måste säga att jag kämpar lite med mig själv dessa dagar. Vi har sovit till 10 nästan varje dag här i stugan, ätit frukost vid 11 och kommer igång med dagen runt 12. Jag läser, skriver, fixar med bilder och lägger den kreativa kraften på att laga mat och så. Skrotar helt enkelt. Gör inget riktigt nyttigt, förutom träningen som jag kört varje dag sen vi kom hit. Men den är också lustdriven.

Efter några år med mycket stress, sömnbesvär, för lite tid för det mesta som är bara för mig, så borde väl detta vara den perfekta semestern? Men i morse blev jag besviken när jag än en gång insåg att klockan var efter 10 när jag vaknade. Jag blir stressad av det. Jag sa till Eric att vi måste börja ställa klockan, gå upp tidigare. Han svarade att när vi inte kunnat sova ut på ett halvår och inte sovit hela nätter så är det väl jättebra att vi äntligen gör just det.

Och det fick mig att börja undra vad det är som får mig, och många andra jag känner, att hela tiden vara så pliktorienterade. Att vi måste känna att vi gör något produktivt av tiden. Att det nästan är fult att slappna av. Nu när semestern är i sin andra halva så är jag är stressad över att den (och de här ljuvliga varma dagarna) börjar ticka ner. Att jag inte jobbar för fullt med att förbereda det som kommer i höst. Att jag läst deckare istället för facklitteratur. Att jag inte nätverkar. ”Att jag inte…” i all evighet, amen.

Är det det svenska, lutherska arvet månne? I min släkt – som bakåt var skogsarbetarsläkt på båda sidor, så handlade allt om att jobba. Hårt. Och jobb i det fallet var alltså kroppsarbete. Inte att sitta på kontor eller så. Konkret, fysiskt jobb som skapade något. Då var man duktig. Och man kom aldrig fram, utan började om med nästa sak. Jag fick höra det från jag var liten och hjälpte farfar med slåtter, att bygga hagar och dra slipsten. Sen fick vi bada. Och jag tyckte ju om det.

Lite så kan jag känna om en översätter det till det liv vi lever idag, som för de flesta handlar om skärmar och mer okonkreta, virtuella resultat. Jag känner mig nästan aldrig klar, på riktigt förtjänt av total vila. Det finns alltid något jag borde/skulle kunna göra under tiden jag ligger i hängmattan, äter frukost eller vilar. Lära mig något, betala räkningar, sätta mig in i mina nya förutsättningar, höra av mig, sortera bilder, rensa. En dag då jag inte gjort någonting alls – bara skrotat – hamnar på något sätt och gnager i bakhuvudet. Trots att, som E säger, det kanske är det allra bästa jag kan göra efter en lång period av full gas, då jag varit ”duktig”.

I början av semestern hade jag inte detta problem riktigt – den kändes evighetslång och jag kunde slappna av. Men sen kommer ju det där med att en måste ta vara på semestern på rätt sätt också. Den eviga pliktkänslan, det lutherska arvet. Är ni fler som känner igen det här eller är det bara jag som är knasig?

Oproduktiv och lat – eller välförtjänt livsnjutare?